Dagens Nyheter – 20 juni 1868, sida 2

det är ingen fråga! nej, min herre, icke alls någon fråga. Det är icke ens nödvändigt att gifva ordet esti betydelsen vara till, existera, lefva, såsom Brunck och Boissonade vilja, och till bevis derpå har ni här en fullkomligt trogen ötversättning af det grekiska originalet: Och hvad är den gamle och tappre och min vän Nestor Pyliern! ty han aflägsnade olyckorna från dem, rådande dem vist... Detta tyckes mig vara klart, fullständigt, korrekt. — Och framför allt poetiskt, sade Leuthold mycket allvarsamt. Jag tycker särdeles om uttrycket: den gamle och tappre och min vän. — Och epitetet Pyliern sedan! tillade Barkman. Det är endast grekerna, ser ni, som förstått såder inblanda geografiska detaljer i dialogen... För öfrigt, må ni tro, att allt har gått mig synnerligen väl i händer på sista tiden. Jag har äfven kommit till full klarhet i afseende på betydelsen af den fyrahundratjugufemte versen, hvarest förekommer den allmänt erkända svårigheten rörande Nestors son. Bothe läser gonos (barn) och Brunck monos (ensam), men denna sednare version strider mot historien. Vi se ju, vet jag, i Homeros att Nestor fört med sig två söner till belägringen af Troja. Också har jag beslutit mig för texten i de äldre editionerna, och jag öfversätter... Någon knackade på dörren till biblioteket. Barkman afbröt sig. — Stig in! ropade han otåligt. Dörren öppnades sakta, och en helt och hållet brunklädd man, lång, mager och med flegmatiskt utseende inträdde i rummet. Det var sekreteraren Worms. — Hvad är det nu fråga om? Jag är sysselsatt, sade Barkman i missnöjd ton. — Förlåt, svarade Worms i ödmjuk ton och utan att våga stiga fram; herr baron torde erinra sig att det är i dag expeditionerna för Aeckan skola underskrifvas.