Dagens Nyheter – 18 juni 1868, sida 1

Leuthold smålog. — Tro icke det, min fru, sade han med en viss melankoli. Jag har ordiverat efter bästa förstånd; men hvad förmår vetenskapen? Barnet har att tacka för sitt lif en skickligare läkare, solen, som har värmt det... eller kanske sin moders ömhet. — Och Gud! tillade Miller afsigtligt. — Det är den ende läkare, om hvilken herr grefven aldrig talar, anmärkte majoren. Rafael smålog åter. — Majoren anser måhända min tystnad i scn fall vittna om yrkesafund, sade han iropiskt. — Nej, svarade jägmästaren, och dervid såg han honom i ansigtet, men den vittnar om ett känslolöst hjerta. Leuthold gjorde en rörelse. — Ah! anklaga endast er sjelf för detta misstag, Rafael, sade Rudolf lifligt. Majoren har alltid sett er uppträda såsom skeptiker och skämtare; han har hört er kalla dygden en högmodets seger öfver våra instinkter och förklara slumpen för verldens styresman. Huru skall han kunna veta att era handlingar motsäga era ord — Nå, hvad vet ni sjelf i det afseendet? Rudolf lade sin arm på hans axel. — Jag? sade han med värma, Ni glömmer att jag har kännt er sedan lång tid tillbaka, Lenthold. Majoren såg er icke, när den förfärliga epidemien för femton år sedan härjade i Leipzig... Grefven ville afbryta honom. — Åh! låt mig säga allt, fortfor han med ifver. Jag vill att alla menniskor här skola veta hurudan ni är och huru vi lärt känna hvarandra. Majoren kan icke ha glömt den förskräckliga farsoten, som försatte hela Tyskland i bäfvan. Ingenting hade förmått hejda