Dagens Nyheter – 17 juni 1868, sida 1

och vi skulle ha begifvit o3s honom till mötes; men på sådant får man icke tänka numera. Härvid uppgaf fru Dalchid, som emellertid stannat framför spegela en suck, medan hon ordnade ett veck på sin klädning, Jägmästaren bet hårdt i munstycket och rökte fortare. — Jag beklagar er, min vän, återtog kusinen, i det hon försökte ordna sitt hår på ett mera pikaut sätt; det är hårdt att ksappt få se sin man, vär man tillika saknar hvarje annan förströclse... ty vi lefva ju här som i en vild-. mark... Icke en konsert, icke en bal, icke en soir6e! Onkeln blossade med så mycken häftighet, att han insveptes i ett digert rökmoln. — Ni vet att Rudolf är rädd för alla besök och undfiyr verlden, avmärkte Lina. — Det är just detta förhållande jag finner så beklagligt, svarade Dorothea lifligt. Man skulle nästan kunua säga att han gömmer sig för menriskor! Och dock tyckes det som borde en ordets tjenaro låta sin dörr stå öppen för en och hvar. — Det hade varit väl om den alltid hållits tillstängd! mumlade jägmästaren mellan tänderna. Fru Dalehid vände sig om: — Ah! förlåt, major, sade hon i väulig ton; jag har icke förr märkt er närvaro. — Men jag har nog tusan märkt att ni är här, svarade han helt tvärt. Liva vilie förhindra all vidare ordvexling mellan Dorothea och den gamle genom att fråga sin kusin om hon fått några bref från Wien. — Nej, ännu istet, genmälde Dorothea; mina vänner glömma bort mig, Och jag förutsåg att så skulle gå: när olyckan kommer, får man bereda sig på att bli öfvergifven. Dock skall Gud veta att jag öfverhopades med de varmaste försäkringar om tillgifvenhet, innan herr Dalchids ruin blef känd.