Dagens Nyheter – 13 juni 1868, sida 3

liga Pei Perskan samt deras liktänkande. Och när så hin håle kom fram till ort och ställe, hoppade han ledigt och med bister uppsyn ur åkdonet, steg in till sin man, som han befallde att genast göra sig i ordning för affärden till Lucifers mycket (äfven i kyrkorna) omtalade rike. Men den olycklige mannen var icke beredd — han ville ännu någon tid dväljas bland oss andre dödlige — han bad om nåd, om förskaning tills vidare; men Lucifer lät icke hvarken af böner eller tårar beveka sig till att prolongera kontraktet. Hvad var då att göra? Jo, man skickade hastigt bud till en i närheten boende prestman, den der anses ega stor makt; han gjorde hvad i bans förmåga stod för att rädda plyeksfågeln från en långresa nu genast, men all hans vältalighet, alla hans finurliga och listiga försök att uppmjuka Lucifers känslor? voro förgäfves. Måste så en annan kyrkans tjepare efterskickas, hvilken dock, trots de gyllere löften han gaf, att allt framgent städse spela under täcke med den höge resenären, äfven misslyckades 1 sitt sträfvande att beveka denne. förtöfvadt eftersändes så en tredje prest — oeh se det halp: Lucifer lät öfvertala sig till att lofva sitt offer ännu 5 års anstånd, innan det skall på fullt allvar bära åstad till afgrundens hemska svafvelsjö. Så lyder, som sagdt är, sägnen; det äldre folket tror den — och deri ligger just skälet till att vi här återgilvit hvad som under en hel vecka utgjort ett stående samtalsämne bland många på landet. Vidskepelse och vantro finnas alltså till här och der äfven i våra trakter. Tänken härpå, hrr prestmän och folkskollärare! Arbeten med all ifver på att utrota detta ogräs ur folkets föreställningssätt! Det är ej nog med att allmogen får lära sig Luthers och Lindbloms och Schartaus katekeser ordagrannt utantill, ej nog med att diverse postillor och andra andaktsböcker studeras utan eftertanke: nej! här gäller att odla förståndet, på samma gång viljans riktning till det goda oaflåtligt eftersträfvas vidundervisningen såväl i kyrkorna som i skolorna. Det är sannerligea för den i vårt land beprisade allmänna bildningen föga hedrande, att så befängda historier, som ofvanstående, kunna vinna tilltro af vår annars rätt kloka och redbara allmoge. Huriosum. I den icke officiela delen af Aftonmonitören, J ournal officiel de Empire Frangaise, AF 126 för den 6 maj i år, läses fölande: I närheten af hamnen i Köpenhamn finnes ett matställe för sjöfolk, hvilket kallss Hyfvelne (au rabot). AN bordsservis är der obekant; tallrickarne ersättas af fördjupningar i sjelfva bordsskifvan; sked, knif och gaffel äro af jern och med kedjor fästade vid bordet. Då en gäst ankommit och valt sin plats, tager uppassaren en sugspruta, doppar den i en gryta, i hvilken kokar någon slags soppa. Derefter går han fram tillgästen med sin spruta och tömmer innehållet i den till tallrick tjenande fördjupningen, och med detsamma sträcker ban ut handen för att mottaga betalningen, som är ungefär 4 öre. Om man icke ögonblickligen betalar, sätter uppassaren genast ner sprutan i tallriken och suger äter upp soppan, som då går tillbaka i grytan. Den person, som meddelat Journal officiciel åe VEmpire Frangaisece ofvanstående notis, måtte emellertid hafva läst Fyens Stiftstidende Af 132 för den 25 maj 1867, deri samma historia är berättad om Paris. Den ärade meddelaren har säkert tänkt : genom gåfvor och gengåfvor varar vänskapen ängst. Strid och seger. I en af våra universitetestäder råkade under nattens heliga tystnad 2:ne glada Apollosöner i ett skämtsamt gurgel med hvarandra. Spetskula efter spetskula aflossades och det var länge oviest åt hvilken sida gegern skulle luta, då slutligen den ene af ordstridarne helt plötsligt utbröt: Ursäkta, är inte min herres namn Z. — Jo det är riktigt, blef svaret. — Son till den store aritmetikern? — Rätt gissadt ja! — aDet var ett bra bedröfligt facit han skaffat till verlden, fortsatte den envise frågaren ppder åhörarnes skallande skratt, och segern var ans. En nyhet för gastromomer. Hvar skola väl uppfinningarne på gastronomiens vida fält stanna? må man med skäl fråga, då man läser om alla de nya delikatesser, som isynnerhet de franska kockarne finna på. Så meddelade en parisertidning häromdagen upptäckten af en hittills okänd åelikatess: ragout på räf. Ett sällskap jägare i Paris låter hvarje vecka servera sig med denna nys rätt, som lärer öfverträffs alla andra, ty då räfven föder sig af hövs och vildt, får dess kött en utomordentligt fin smak. Rälven kommer väl pu snart att hänga och skylta bredvid räöjur, harar och annat vildt, ty myndigheterna i Paris, hvilka längesedan införskrifvit råtthundar, för att utrota de millioner råttor, hvilka finnas i Paris, hafva nu äfven införskrifvit räfbundar från Eugland, afsedde för att göra jagt på räfvar i Boulogneskogen och befria densamma från dessa ovälkomna gäster, hvilka hvarje natt anställa mycken skada.