Dagens Nyheter – 13 juni 1868, sida 3

get, och då komma vi alltid till slut att tala samma språk. Fyll glasen, min herrar, och låtom oss dricka damernas skål. Alla gästerna besvarade denna uppmaning med bifallsrop; hvar och en kavaljer klingade med sin sköna sidokamrat. — Nåväl, än Wilhelmina då? ropade flera röster, i det de sågo på den unga flickan, hvilkens glas stod orördt. — För Guds skull, min herre, ni kränker gästabudets lagar, sade grefven till Kaufman. Skulle ni händelsevis vägra att dricka den föreslagna skålen. — Nej, svarade den storväxte mannen, i det han höjde sitt glas: men jag kan icke riktigt gilla sjelfva: de ordalag, i hvilka den proponerades. — Nå, låt höra, huru ni uttrycker er. Kaufman steg upp och-yttrade med högtidlig stämma: — Jag dricker en skål för de qvinnor, som förblifvit värdiga att offentligen hållas i heder, och för hvilka man kan hysa tillgifvenhet, utan att behöfva hemlighålla denna känsla, för de qvinnor, som alla hederliga män skulle kunna, utan ätt rodna, upptaga till systrar, döttrar eller mödrar. Han förde glaset till sina läppar och tömde det i ett drag. Grefvens vänner utbrusto i skratt, men de flesta af damerna syntes förlägna och Wilhelmina mera än de andra. — Vår herre har bestämdt gynnat oss i dag öfver all förväntan, sade von Leuthold; han har skickat till oss en af sina apostlar, hvilkens lärdomar skola betrygga vår salighet, innan soupern hinner sluta. — Han kan åtminstone antagas vara en missionär, som gjort till sin uppgift att sprida biblar öfver verlden, anmärkte Fredrik von Wrangel, i det han smuttade på ett glas Sherry.