Dagens Nyheter – 11 juni 1868, sida 2

Slutligen kommo vi fram till början af en aflägsen gata. Då stannade hon. — Nu äro vi nära mitt hem, sade bon; och vi måste skiljas här. Ni skall nu, min herre, gifva mig ert hedersord på att icke följa mig längre samt att icke göra något försök att få veta mitt namn eller hvar jag bor. Det är en gunst som jag ber er om, och som ni säkerligen icke skall afslå. Hon yttrade de sista orden med märkbar rörelse. Jag lofvade uppfylla hennes önskan. — Tack! sade hon i hjertlig ton. Hon släppte min arm och toz af sig min slängkappa. — Mon, invände jag, kanske behöfver ni ännu Min hjelp. — Nej, nej, mitt hem ligger, såsom jag redan sagt, helt nära härintill, och jag har intet att frukta. — Nåväl, tillåt mig dock stanna här, tills jag blifvit viss om att ni kommit hem och är utom all fara. Jag skall vänta i tjugo minuter, och om ni icke inom denna tid har ropat på mig, återvänder jag lugn. Hon förblef ett ögonblick stående helt tankfull och belyst af skenet från en gatlykta, i hvars närhet vi befunno oss. Hon visste icke huru hon skulle besvara mitt anbud. Jag betraktade henne tyst. — Min herre, yttrade hon slutligen i en ton af den mest innerliga tacksamhet; jag har i dag gjort mig er mycket förbunden. Jag vet ej, huru jag skall kunna visa er min erkänsla. ltt kan jag emellertid säga er: jag skall aldrig ! glömma er godhet. Hon tycktes vilja tillägga ännu något mera, men hon teg, och i det hon förde masken aldrig så litet åt sidan, böjde hon sig emot mig och bjöd mig kinden, på hvilken jag tryckte en: vördnadsfull kyss. Derpå aflägsnade hon sig,