Dagens Nyheter – 11 juni 1868, sida 2

henne rummets belägenhet, syntes hon tveksam; men larmet och skenet närmade sig allt mer och mer. Ilon fattade nyckeln och efterkom min uppmaning. Jag stillde mig utanför porten och väntade der, insvept i min kappa, medan den skrålande truppen drog förbi. Fackel-belysningen gat dessa till följd af ymnigt drickande högröda fysionomier ett i mer än vanlig grad motbjudande uttryck. Största delen af dem bado änvu en flaska i handen, och under det somliga läto en hel ström af eder updslippa sig, hvari ropet lefve nationen! blandades, ejöngo eller rättare skrålade de öfriga Carmagrvolen i korus. Dessa hesa stämmor, denta råa melodi och de till densamma hörande orden, som icke inneburo någon enda ädlare tanke, giorde på mig ett högst pinsamt intryck. Ar det genom sådana sånger, frågade jag mig sjelf, en stor nation förkunnar för verlden sin befrielse? Nej, nej! Så der skall icke frihetshymnen låta. Glödande fosterlazdskärlek, törakt för slafviskheten böra dess toner andas, och hvarje ord deri bör finna ett genljud i alla fosterländska hjertan. Ljudet af steg och röster hado småningom mer och mer aflägsnat sig, fackelskenet var försvunnet, och ännu qvarstod jag försjunken i drömmar: idn till marseljäsen föresväfvade nu för första gången min själ. Plötsligen ibågkom jag min vackra fånge. Jag klappade händerna tre gånger — detta var det öfverenskomna tecknet. Hon kom straxt och mottog tyst min arm. Hon syates vara i en upprörd sinnesstämning; hennes förtroliga samspråk bade upphört, och under den öfriga delen af vår promenad talade kon blott några få ord. Som hon darrade af ängslan och köld, lät jag henne låna min slängkappa, hvarefter vi med hastiga steg fortsatte vägen.