Dagens Nyheter – 11 juni 1868, sida 1

BIBAU WONG. snarare föder lättja och oduglighet. Egen I hjelp är bästa hjelpen. I denna riktning ha vackra och sanna ord I plifvit sagda i Upsala handtverksförening förliden lördag, då dess ordförande skomakaremästaren Hägg utdelade belöningar åt åtskilliga handtverksarbetare för under förra året ådagalagd skicklighet och godt uppförande. Hr Hägg sade: Det är för bandtverksföreningen ett angenämt värf, att till Eder, som blifvit ansedde deraf förtjenta, få öfverlemna den belöning som fabrikören G. L. Hedman genom sin till föreningen skänkta fond, stiftat för väl utförda gesällprof i förening med ett godt och väl vitsordadt uppförande under lärotiden. Då I mottagen denna belöning, i ekonomiskt afseende väl icke så särdele: stor, men i yrkesnäringens intresse icke så oväsendtlig, emedan det är en heder att mottaga den; så ber handtverksföreningen för sin del, att den må få utgöra en uppmuntran till ett fortsatt bemödande att allt framgent utveckla och förfullkomna de lofvande anlag, som I hafven visat Eder ega uti edra yrken, samt att Ivinnläggen Eder om att med tiden blifva goda och aktade målsmän för den svenska yrkesnäringen och såmedelst visa Eder värdiga denna utmärkelse. Denna önskan har ock den ädle gifvaren — såsom I nyss hörden af hans donationsbref — med fosterländskt sinne och varmt bjerta närt, då han lemnade den frikostiga gåfvan. Som handtverkerierna i våra dagar kunna anses vara af alla näringsförvärf minst tillgodosedda med lagar och ändamålsenliga författningar) och hafva blifvit lemnade åt sig sjelfva för att fritt ordna sig och sina angelägenheter, så har handtverksföreningen af egna medel bekostat de belöningar som I, hvilka icke erhållit sådane af fabrikören Hedmans fond, pröfvats förtjente att blifva tilldelade. Emottagen äfven Ifjdenna utmärkelse af handtverksföreningen och blifven — föreningen önskar det — redlige vårdare af de yrken I hafven valt. Detta så mycket hellre som det torde utgöra eder enda egendom, då I utgån i verlden och lemnen föräldrars och undervisarnes handledning. Det gäller i detta, liksom i allting annat, att vara aktgifvande och aktsam samt alltid söka att allt mer och mer utveckla och förkofra den påbörjade konsten till allt större och större skicklighet. Tagen detta minne af denna förening och fråa denna stad och låt det blifva Eder en erinran, på hvilken plats I än kommen att intaga i lifvet, att denna stads handtverksförening gjorde sig den glada förhoppningen att I, hvar för sig, värdigt skullen befordra yrkesnäringens anseende, utveckling och framgång. Den frie arbetaren som med nit och trohet, egnar stadsmannanäringen sin tjenst för att framalstra varor som tillfredsställa andras behof, bör icke finna sig modlös eller tillbakasatt; ty hans verksamhet i samhället är lika så nödvändig och lika så berättigad som någon annan, och om han rätt vårdar denna verksamhet, så behöfver han icke misströsta om sin utkomst. Han kan, om han så önskar, medelst sitt inlärda yrke och utan annat kapital, än den konst som han eger i sina händer, resa jorden omkring och öfver allt finna sin bergning. Arbetet och dess ära är, på sätt vår älskelige Tegner har sagt, den starka ström som med egna vågor går genom hafvet. Å medaljens ena sina finnen I ett ord inristadt, som bör tagas till ögonmärke, der står: Bed och Arbeta. Detta bör dock icke så förstås som att man skall bedja endast för bedjandets skull, eller arbeta endast för arbetets skull, utan så, att man skall vara glad i sitt arbete och tacka Gud för helsa och förlänad kraft attredligen och väl kunna utföra detsamma samt bedja honom om bjelp att afvärja det som ondt och skadligt är. Angående arbetet, så har en vetenskapsman i vår stad, uti en at honom nyligen utgifven skrift angifvit, hurusom den fallna menniskan visserligen fick domen att lifnära sig i sitt anletes svett, och arbetet är menniskan behof liksom hennes ära. Men menniskan arbetar dock för att lefva och lefver icke för att arbeta. Må arbetet drifvas — säger han — så långt det är pligt, och må denna pligts fordringar sättas högt; men må njutningen äfven taga ut sin rätt, så vidt den är tillåten — detta är en lära — säger han vidare — vida menskligare än den som fängslar menniskan likt ett lastdjur vid arbetets ok och pålägger henne arbetet blott för arbetets skull. Man glömme ej, att arbetet är medel, icke ändamål. : Med dessa få, men välmenta ord har handtverksföreningen velat fästa eder uppmärksamhet, I som i dag mottagit belöningar, på de förhoppningar som densamma gör sig om Eder; dervid, i likhet med den förstnämnde, högt ak) Denna längtanssuck efter författningar må j ursäktas den gamle burskapshandtverkaren, hvars anda och tal för Öfrigt just afse att mana till en sjelfständighet, som är bittre än alla författNin mar