Dagens Nyheter – 11 juni 1868, sida 1

Eben väpnade fredens kostnader. I sjelfva den mest konservativa, rojalistiska och militärvänliga af alla preussiska tidningar, den s. k. Kreuz-Zeitung, läser man följande framställning om de österrikiska statsfinansernas tillstånd under en tidrymd, då Österrike endast under några få år fört krig, men för det mesta lefvat i det förderfliga systemet af väpnad fred: Sedan 1811 hafva samtlige direkta skatterna för året :dast fem gånger räckt till att betäcka försvarsbudgeten, nemligen 1819, 1825, 1826, 1827 och 1830. Man har derför städse måst tillgripa indirekta skatter, genom hvilka, trots alla försök att inskräuka statsutgifterna, samtlige inkomsterna blott en gång (1816) under detta århundrade varit tillräcklige att betäcka samtlige utgifterna. Iljest har man alltid vid årets slut haft en brist. Och hvilken hrist! 1809: 167 millioner; 1810: 215 millioner; 1849: 153 millioner; 1854: 157 millioner; 1855: 158 millioner. Det säger sig sjelf att skuldmassan under sådana omständigheter växer progressivt år från år, och att räntorna slutligen sluka de indirekta skatterna lika fullständigt, som försvarsverket de direkta. Efter 1811 års statsbankrutt hade man förminskat skulden till 726 millioner skuld i obligationer och 211 millioner skuld i banksedlar. Redan 1830 hade man åter 1,084 millioner skuld, 1840 redan 1,149 millioner, 1850 1,669 millioner, 1858 2,439 millioner, 1864 3,057 millioner och i slutet af december 1867 3,544,775,655 floriner (öfver fem tusen millioner riksdaler) skuld med cen räntebörda af 153,812,137 fl. (270 millioner rdr) om året. Under gednaste halfåret har skulden vuxit med 37 millioner. Intet under således, om man slutligen måste gripa till statsbankrutt, för att få statsskeppet flott, så mycket mer som försvarsbudgeten icke allenast ej har inskränkts, utan till och med progressivt vuxit ända tills i år. 1820 uppgick den till 56 millioner, 1840 till endast 53 millioner, men sedan 1850 till 125 millioner och 1855 till och med till 211 millioner; 1864 var den 129 och för närvarande är den — ehuru vi, enligt regeringens försäkran, lefva i djupaste fred — 83 millioner. Hvad man måste förundra sig öfver är således endast att regeringen, i trots af den oerhörda skuldmassar, nu har kunnat släpa sig fram så länge, då deremot år 1811 staten förklarade sig insolvent redan när den fann sig vara skyldig hälften så mycket som nu. Det måste dock väcka förundran, att man, utan att taga hänsyn till de faktiska förhållandena, hellre gått en oundviklig financiel kullerbytta till mötes, än att i behörig tid göra indragningar. Det vore åtminstone väl om den företeelsen, att Osterrike nu måst göra ett tvångsackord med sina fordringsegare, verkade i andra länder till varning.