Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 2

Jag närmade mig, trängde igenom de täta lederna och kastade en blick öfver det inre af den ring, de bildade. En ung dam satt derinne. Hon bar en Elsassdrägt, som i alla afseenden var så naturlig, att man måste känna sig oviss, huruvida hon alltid eller blott för tillfället nyttjade en sådan. Hennes vackra blonda hår, uppsatt efter bruket i Elsass, hennes utomordentligt behagliga gestalt och hållning, likasom det lilla som syntes af hennes ansigte under den svarta halfmasken af siden, allt uppväckte nyfikenhet och intresse. Äfven den ställning, hvari hon befann sig var egendomlig. Ensam och innesluten inom en minst tredubbel krets af herrar, besvarade hon deras skämt med en själsnärvaro, som intet förmådde rubba. Hennes svar vittnade om liflighet och originalitet samt voro så träffande att man icke kunde tröttna att höra derpå. Hennes naturliga värdighet måste äfven hafva haft någonting imponerande, eftersom icke en enda af de unga lefnadsglada gloparne, som omgåfvo henne, vågade öfverskrida det passandes gränser. Ehuru fördelen hela tiden var på hennes sida, fann hon dock till sist denna strid blifva tråkig. — Mina herrar, sade hon, och hennes stämma förrådde en viss otålighet, ni äro visserligen mycket älskvärda och underhållande, men ni må väl ändock icke tro att jag endast för er skull kommit hit, och jag tillstår att jag icke skulle taga illa upp, om det nu blefve mig förunnadt att se en smula på de dansande. Varen derför så goda och — gifven rum! Hon reste sig upp. oo Det är icke mera än billigt, min fröken, svarade en af de unga officerarne. Dock som ni icke gerna kan ensam promenera omkring i balsalongen, bestämma vi det vilkoret för er befrielse att ni väljer en af oss till er kavaljer.