Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 2

dan blifvit komponerade; romancer, fulla af melodisk skönhet, hafva burit vittne om sina kompositörers musikaliska talang; men de ha blif vit glömda, blott marseljäsen qvarlefver ännu; den har utestängt minnet af allt annat, ja til och med af sin egen upphofsmans namn. Folket bar gjort den till sin egendom, och folket har handlat rätt; den tillhörde det, den var utgången från folket och gick till folkets hjertan. Öfverallt der folket låter höra sin röst, höres marseljäsen; intet kan komma det att glömma denna. Efter trettio års hvila har den återvaknat i allas minne, till och med barnet kände den, likasom af instinkt; och då dess författare, fattig och glömd af verlden, fördes till grafven, var det folket, blott folket, som följde honom. Bönder, simpla arbetare ordnade sig stillatigande och med blottade hufvuden under julisolens brännande strålar omkring grafven och uppstämde derefter, fattade af en mäktig inspiration, marseljäsen såsom en sista hyllning, ett sista farväl. Det var vackert! Tenken derpå kommer hjertat att svälla af rörelse. Dock det tillkommer historien att bevara dessa nationers karaktersdrag; det är icke om dem jag nu ämnar skrifva. Såsom redan är sagdt, denne fruktade republikan var en god och mild menniska, med ett förstånd, som var mera skarpt än omfattande, och med kunskaper, mera angenäma än djupa. Hans sätt hade en ansrykning af finhet, och i hans uppträdande låg någonting, så att säga, chevalereskt. Han umgicks gerna med damer och yngre personer i allmänhet samt språkade med mycken liflighet, när hans helsa tillät honom det. Stundom roade han sina vänner med att omtala anekdoter ur sitt eget lif, och dessa berättade han med qvickhet och behag. Den som här följer upptecknades, utan att han sjelf visste deraf, en stund sedan han omtalat den