Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 2

Rouget de PIsle. (Från franskan.) Man har, tror jag, allt oftare gjort den anmärkningen att de mest berömde män i allmänhet äro de minst kände. Sjelfva berömmet bidrager genom den gloria, hvarmed det omgifver dem, att förhindra närmare bekantskap. Man betraktar dem blott från en synpunkt och täster ett visst oföränderligt begrepp vid deras namn, hvilket begrepp, vare sig det är riktigt eller ej, fortfar att vara sådant det är, likasom prägeln på en medalj. Bland dem som känna marseljäsen — och hvem känner icke den? — är det troligen ganska få, som hafva reda på författarens namn och ännu mycket färre, som veta något om han3 person. Knyter sig icke vid denna berömda sång föreställningen om en eller annan ursinnig republikansk figar — en man med ett spjut i handen och en röd mössa på hufvudet, ett föremål för somligas beundran och andras fruktan? Derför åligger det dem, som hafva lefvat i närmare förhållande till Ronuget de PIsle, att säga veriden: detta porträtt liknar icke. alls originalet. Rouget de VIsle var långtifrån någon partiman; han var icke en gång politiker. Han var blott en at dessa poetiska naturer, hvilkas hjertfibrer vibrera vid hvarje rörelse, såsom Eolsharpans strängar för hvarje vindflägt. Marseljäsen var ingenting annat än ett echo utaf det utrop af barm, Frankrike uppgaf, då det såg hela det öfriga Europa i vapen, hotaude dess nyss förvärfvade frihet. Blott en sådan vöd kunde framkalla en sådan inspiration. Många vackra sånger, såsom Mourir pour la patriet, Le chant de 9 thermidor hafva se