Dagens Nyheter – 9 juni 1868, sida 3

gicks med menniskor, att bevara sitt hjertas sorg inom sig. Några säkrare tecken, som tyda på ett närmare förhållande till den kungliga familjen, förefinnas emellertid icke. Kunde träden och stenarne deruppe på det ödsliga berget tala, då skulle de kanske förråda mången smärtans suck, som anförtrotts allenast åt dem, samt många af damens hemligheter. Afven hertig Carl August torde hafva vetat, huru det med henne rätteligen förhöll sig, men detta vetande tog han med sig i grafven. Huset förföll med tiden och jorden såldes. Nu har skogen åter uppväxt derstädes och skyndar att återeröfra sin förlorade terräng. Snart har den helt och hållet öfvervuxit och betäckt spåren efter denna för ett halft århundrade sedan timade händelse. Men i hela Saaledalen minnes man ännu den utländska qvinnan med den ädla hållningen och den genomträngande blicken. En och annan gammal farfar berättar, sedan han omtalat sina krigsbedrifter från år 1813 eller de sorgliga dagarne år 1806, för sina lyssnande barnbarn historien om den svenska grefvinnan, hvilken han då vanligen framställer å ett från sanningen temligen afvikande sätt. an gammal bayersk folkkalender, som han tillfälligtvis fått i sina händer, gifver honom en slags förklaring, som han tillgriper och tager för god. Enligt hvad i kalendern berättas, skall den utländska damen — som för öfrigt icke bestrides titeln af svensk grefvinna — ha varit en fransysk furstes gemål, men af någon anledning nödgats fly från sitt land och gitva sig under den ridderlige Carl Augusts beskydd. Under flykten hade hon förlorat sin enda dotter, som råkat i en lindansaretrupps våld. Truppen hade sedan en gång kommit upp till Gleissberg, och då hade dottern, utan att känna sin mor, haft ett samtal med henne. Härefter hade