Dagens Nyheter – 9 juni 1868, sida 3

Korrespondens från Iandsorten. (Till Dagens Nyheter). Marstrand den 5 juni 1868. Ny väg. — Gammal fisk. — Hvad behagar ni för sås? — Midsommar i pingsten. Åter är jag här, bland klippor, haf och skär, der allt är så olikt fasta landet. MHafvet isynnerhet, med sitt djup, sin rymd och sin beständigt skiftande yta, är något som gör ett mäktigt intryck på en landkrabba. — Sedan jag sist var här ha Marstrandsboarne upptagit en väg, som förer ut till vestra stranden af ön, mot hvilken Skageracks vågor ohejdadt slå, der synkretsen mot vester är obegränsad, och der man kan sitta i de s. k. jättestolarna och supa — äkta hafsluft. Ty vattnet här allena Gör ej allt, det blandas: — Med den milda, rena Luften, som man andas. Hvarje ångbåt — och sådana anlända flera dagligen — medför badgäster, som beskådas och hälsas af vänner på stranden, hvilka, likasom jag, höra till de först aplända. Annu utgöra vi dock en ringa skara. — Vi fiske-amatörer hafva likväl ett tacksamt fält för vår verksamhet. Huru det går för våra kamrater, amatörerna till lands, känner jag icke. Annu ha väl just inga garn hunnit att utläggas der. Löjtnanterra äro icke komna ännu. Hvalfisken, som lärer gå derute och slå sina slag, den store matfriaren, har jag icke heller fått se, men så mycket mera hört omtalas. — Hvarföre dröja de då, desse store okände? — Jo de vänta på sillen och — arftagerskorna; hvilket allt torde infinna sig efter — mötena. Men låtom oss återgå till sjös! — I godt väder ser man, från höjderna, en mängd fiskarebåtar, deribland åtskilliga som fiska på plasje (pour plaisir). Tre å fyra tjog torsk dragas upp på ett par timmar. Torsken är a fine game, ger reela napp och stretar dugtigt emot, hvilket sannolikt gifvit anledning till ordspråket: Det här är icke i min väg, sa torsken, drogs på land. — En af mina vänner fick härom dagen en långa, mest så lång som han sjelf. En sådan der outsizar på ett par lispund later icke taga sig i gälen, som Tobie fisk; den måste kläppas, d. v. s. huggas med en liten hake, (kläpp) då den kommer i vattenbrynet, och den som kan fångas är värd att tagas. Ett sådant byte är för en små-torskdragare af samma vigt och värde, som en elg för en harjägare. — Långan anses här som en bättre fisksort och ätes med skirt smör och ägg. Eget för skärgården är att hvarje fisksort anses böra ha sin särskilta sås. Hvitlingen t. ex. fordrar ovilkorligen persiljesås, torsken tsauceala Hollandaise — som det heter på Rydbergs. Främlingarnes köksor förstå sig icke på dessa egenheter. Skirt smör är deras generalbas, som till urinvånarnes häpnad till och med bjudes med kolja, hvilken, som hvar menniska här vet, icke trifves utan tillsammans med löksås eller ock stufvad som lake. — Allt detta har jag fått tugga på och ertara efter min hitkomst och har, som ni ser, dessutom betydeligen ökat min kockliga bildning. Jag finner dessa saltvattensfiskar, hvilka här, enligt Kröijers ordination, komme levende t kjedelen ganska delikata. — But beef is rare upon these oeless isles. — Ja så hette det på Hebriderna och här — fordom. — Nu har jag sett en bodsatt och en ambulatorisk slagtare. På stadshotellet saknas aldrig kött på matsedeln, och efter Fru Halins ankomst till Alphyddan bör äfven den glupskaste Sappetitus carnalis kunna tillfredsställas. Låtom oss nu till slut göra ett litet strandhugg! — Vextligheten i trädgårdarne och i dalgångarne på öarna är serdeles yppig och tidig. Syrenerna äro snart utblommade, pionerna visa redan sina blossande, fylliga kinder, körsbärskarten är stor som biskopsärter, och under mina ströftåg ute på Marstrandsön fann jag för några dagar sedan ÖOrclus bifolia och i går maculata. Det är midsommarens flora! — Allt detta kommer såsom det der otidigt födt är. — Hvad skall bli öfver för hösten, frågas? Svar: detta bekymmer är otidigt mot — naturen. — Lef väl till härnäst! Badgäst.