Dagens Nyheter – 9 juni 1868, sida 2

— Der är den svenska grefvionan! Fast man nu icke visste något mera om henne, var det dock som hade man kännt henne sedan gammalt. Så var hon då kommen, icke med en farstinnas lysande prakt, icke med något talrikt följe — hvad skulle hon väl också ha gjort med sådant deruppe i den förfallna riddarborgen, genom hvars sönderslagna fönsterrutor vindarne inträngde eller djupt inne i skogen, dit hon ämnade begifva sig? — hon kom med er enda qvinlig tjenare och sin son — så kallade man honom — hvilken syntes knappt hafva hunnit ynglingaåldern. Trots sitt enkla uppträdande gjorde hon ett mäktigt intryck på alla dem som sågo henne. Hon hade en högrest, majestätisk gestalt, en ädel hållning, vackra ögon, blekt ansigte och mörkt hår. Och likasom hon kommit ensam, likaså ville hon lefva i ensamhet. Högt öfver staden Kuvitz, ungefär en mil från Jena, på Saales högra strand reser det kala Gleissberg sin nakna spets öfver den dunkla skogen. Först efter att hafva med mycken möda klättrat uppför höga branter lyckas det vandraren att nå sjelfva spetsen, der han då finner sig belönad genom en hänförande utsigt öfver Saales vänliga dal mellan Jena och Dornburg — den sträcka som man der kallar det Weimarska Schweiz — och öfver 1806 års slagfält. Deruppe på bergets höjd stå ännu i dag lemningar från medeltiden, höga murar med infattade stora fönsterbågar, murar piskade af stormen, spruckna och till en del nedrasade. Fordom ha de utgjort bostad åt starka män och ömma qvinnor. Herrarnes af Gleissberg ädla, men under den s. k. kejsarlösa tiden vanslägtade, familj hade här sitt residens, till skräck för fredliga re