Dagens Nyheter – 4 juni 1868, sida 3

Horrespondens från JandsOrten. Sigtuna i maj 1568. Att ibland vårt lands prester det finnes en och annan, som med lefvande allvar uppfattar sitt ansvarsfulla kall samt till lön derför omfattas med verkligt förtroende af den församling han tillhör, är en glädjande företeelse, och glädjande så mycket mer som icke alltid det bästa förhållande eger rum emellan församlingen och läraren. Ar presten genomträngd af, samt söker i verkligheten utföra, den tauken, att ct icke är församlingen, som är till för presten, utan tvertom presten för församlingen, då måste ock följden blifva ett godt förhållande emellan dem båda, hvilket goda förhållande är alldeles nödvändigt om någon nytta i församlingsvården skall kunna förspörjas. I detta pastorat, bestående af en stadsoch tvänne landsförsamlingar, har under sistförflutna år en mindre vanlig företeelse i detta hänseende egt rum och hvilkea förtjenar komma till en större allmänhets kännedom. Här på platsen fanns nemligen en prestman, vice pastor, hvilken sökt genomföra sin kallelse såsom prest, och dertill en man i sina bästa år, praktiskt duglig, exemplariskt noggrann i fullgörandet af sina pligter, lycklig predikstolstalare, samti sin lefnad en värdig föresyn för andra. Det var således icke underligt att, vid tillsättande af den lediga kyrkoherdebeställningen härstädes, församlingsboarne önskade få behålla honom, till hvilken de alla, ej mindre höga än äfven de ringaste i samhället, satte med rätta ett så välförtjent förtroende. Han kallades derför till fjerde profpredikant, och församlingarnes både röstoch icke röstegande medlemmar hyste äfven den visst icke öfverdrifna förhoppningen att få honom till sin själasörjare. Men pastoratet är — regalt. Han undfick -36 röstegares kallelse, men regeringen, som eljest under sista tiden inslagit på den enda rätta vägen att låta församlingarnes kallelse gälla, måtte denna gång hafva haft synnerligen starka påtryckningar, för att, med förbigående af denna princip, göra ett undantag för detta samhälle och utnämna annan, som erhållit erdast 4 röstegares kalelse. Till stor saknad och verklig förlust gingo således församlingarna miste om den prestman, som de nära enhälligt utvalt och som de sjelfva få aflöna. Saknaden är så mycket större som han med ovanlig kraft kunde hålla den i partier och söndringar slitna hjorden samman, samt både i ord och gerning visade sig fri från de slentrialmässiga och trångbröstade åsigter våra prester i allmärchet hylla. Det förut glest besatta templet började småningom fyllas af sannt uppmärksamma åhörare. — Förlusten är för honom måhända icke stor, enär han utan tvifvel i sinom tid erhåller aunan lägenhet, men för församlingarne är den mycket kännbar, i synnerhet om den utnämnde kyrkoherden icke visar sig kunna fylla företrädarens plats.