Dagens Nyheter – 3 juni 1868, sida 3

Nyligen har på hr 8. Flodins förlag utkommit ett arbete af W. EH. Dizon, kalladt Vår tids Amerika och öfversatt af Thora Hammarsköld. Detta arbete förtjenar lika mycket för sitt intressanta innehåll som för sin spirituella, fransyskt lifliga stil en icke ringa uppmärksamhet. Vi skola derföre ej underlåta att vid annat tillfälle egna detsamma ett utförligare omnämnande, inskränkande oss i dag till att meddela våra läsare följande derur tagna smakbit — ett enstaka kapitel, som väl är värdt att läsas: Onkel Sams egendom. Då man från Newyork gjort en flodoch sjöresa till Toledo; derifrån genom Mississippidalen fortsatt färden till S:t Louis, öfver prairierna till Virginia Dale och vidare genom bergstrakten till Stora Saltsjön; så, längs Wasatchs bergskedja och genom Bitterereck-landet till Omaha; derifrån med ångbåt följt Missouri till dess mynning och sedan vidare färdats genom Indiana, Ohio, Pennsylvanien, Virginien och derunder besökt åtskilliga städer; slutligen uppehållit sig en tid i Washington, trängt sig ibland de promenerande i parkerna kring the White House och tillbringat åtskilliga timmar under Capitolii döme, skall man finna sig vara qvitt många förutfattade meningar och fördomar. Detta är eadast en naturlig följd af daglig beröring med sambhällslifvet under dess nyaste former, med folk, hvilka ännu befinna sig i ett tillstånd af inre jäsning och kamp, innan sans och ordning hinna befästa sig, men hos hvilka snillet och företagsamheten ännu ega den första ungdomens hela kraft. Troligtvis skall dock intet förhållande i så hög grad öfverraska fremlingen, som storleken af det land, som på folkspråket kallas Onkel Sams egendom, Sir, yttrade till mig en landtbrukare i Minnesota, detta lands olycka är att vi ha för mycket jord — ett uttryck som jag öfverallt hör upprepas, — af Pittsburghs jernfabrikanter, af Richmonds tobaksodlare, af Worcesters bomullsspinnare. Denna klagan är, med ett ord, allmän hos egare af grufvor, sågverk, plantager och jord, hvilka naturligtvis anse sig behöfva arbetare mot lägre dagspenning, än som nu är möjligt. Tider hafva funnits, då samma rop höjts af Norfolks jordegare, Manchesters bomullsfabrikanter och Newcastles kolhandlare. Personer som till nedtryckta pris fordra arbetshjelp skola alltid lida af att landet eger vidsträckt, produktiv jordyta. Men dessa herrar må knota och klaga aldrig så mycket — ingen kan dock förneka sanningen af att det första som, vid ankomster till Förenta Staterna gör på fremlingen ett mäktigt intryck, är detta lands oerhörda storlek. Under det inbördes kriget, medan affären med Trent ännu, både i England och Amerika, bringade sinnena i någon jäsning — en brodertvist med litet rätt och litet orätt på ömse sidor — utgaf en publicisti Newyork en karta öfver Unionens stater och territorier, sträckande sig i öster och vester från Atlantiska till Stilla hafvet och åt andra hållet, från de öfra, stora sjöarna, ända till Mexikanska golfen. På samma karta och i lika skala hade ock en kontur af England blifvit uppdragen. Jag vill icke påstå