Dagens Nyheter – 29 maj 1868, sida 1

Handelsfrihet eller handels: tvång. Under den öfverläggning, som hållits Frankrikes andra kammare angående d nyttiga eller skadliga verkningarne på lan dets ekonomiska ställning af de tullnedsätt ningar, hvilka egde rum år 1860, höll stats ministern Rouher i två på hvarandra föl Jande dagar ett tal, hvilket — hvad me NMo3 man än må hysa om sjelfva saken — måste erkännas vara ett af de yppersta som någon lagstiftande församling hört. Hi Rouher lyfte sig och ämnet vid slutet a detta tal högt öfver frågan om individers, korporationers, ja de särskilda staternas enskilda intressen och afhandlade hela mensklighetens gemensamma och allmänna bästa. Efter att ha visat huru oriktigt de höga tullarnes försvarare användt och anfört en del statistiska uppgifter, yttrade han: Jag skall icke vidare afhandla dessa detaljfrågor. Jag skall kasta en blick på formationen af vår handel med andra länder i dess stora drag, i dess verklighet, i desz3 storhet. Jag skall icke vidare nämna orden jerneller väfnadsindustrien. Jag skall blott anföra några få siffertal. Man anfaller 1860 års handelstraktat. Hvari består det nyttiga och för civilisationen befrämjande i ett folks handel med ett annat? Det är när det ena folket mottager råämnena och det andra mottager de förädlade produkterna. England sänder till Frankrike varor för 569 millioner. I detta värde ingå för 468 millioner råämne och för 101 millioner förädlade produkter. Vi exportera för 1,163 millioner, hvaraf för 457 miltioner förädlade Produkter och för 306 millioner lifsförnödenheter. Och en sådan rörelse mellan de begge folken är det som man vill förstöra, som man uppkallar nationens hat emot, som man be-. skyller för att uttorka den franska rikedomens källor och tillintetgöra landets industri! Betraktom resultaterna, icke på ett mesquint sätt, icke genom att undersöka den eller den enskilde industriidkarens, den eller den fabriksgrenens ställning, utan i hela vidden och storheten af bandelsförbindelsen mellan tvenne folk, hvilka naturen skapat för att lefva i godt förstånd. När det ena aflåter råämnen för industrien och det andra förbrukar de förädlade produkterna, skulle man då vilja ogilla, skulle man vilja omintetgöra dessa förbindelser? Det vore att handla mot landets uppenbaratintresse ! Vi skola nu betrakta Frankrikes handel ej blott med England, utan med alla länder, hopsummerande hela inoch utförseln af förädlade ! produkter. Vi importera i Frankrike för 200 millioner förarbetade varor och exportera till fremmande länder för 1,700 millioner. Och ändå påstån I att vår industri icke är frisk och kraftig, att den ej har styrka och lifaktighet, fastän den, utan skydd här och belastad med höga