Dagens Nyheter – 28 maj 1868, sida 1

EHaendelsfrihet eler Handelstväng. I Franska riksdagens andra kammare har under de båda senaste veckorna dag efter dag pågått en strid om den i rubriken nämnda frågan. Samma I fråga är här dagligt samtalsämne; samma strid har här !egt rum i tretio år; och samma ämne skall utan tvifvel blifva diskuteradt inom vår riksdag några år härefter. Det torde således vara lärorikt attinhemta åtskilligt af hvad som förekommit i Frank; rike rörande denna sak. Närmaste anledningen till den nu uppblossade striden är den, att nästa år kan det handelsfördrag uppsägas, som franska regeringen år 1860 afslöt med den engelska och genom hvilket den franska regeringen beviljade, icke handelsfrihet — det är ett missbruk af ord, en uppsåtlig förvrängning, att tala om handelsfrihet, ty sådan existerar icke mellan några stater — utan blott nedsättning af införseltullen å en mängd varor, äfvensom å fartygsafgiften. En mängd fabrikanter och skeppsredare hvilka dittils under många år hade kunnat taga 20 å 30 procent mer än de nu kunna erhålla för sina tillverkningar eller i frakt klagade bitterligen öfver tullnedsättningarne; och då missväxt samt andra omständigheter nu vållat ett allmännare betryck i landet, passade de på att göra ett försök att förmå lagstiftande församlingen till att uttala sig till förmån för de höga afgifternas återinförande. En hr Brame och en hr Poyer-Quertier framställde nemligen en interpellation till regeriogen angående de verkningar den fransk-engelska handelstraktaten haft på Frankrikes ekonomiska tillstånd. Såväl def som en hr Kolb-Bernard skildrade dessa: verkningar såsom högst förderfliga. När! man hörde dem, kunde man tro att Frank-? rike vore en enda stor konkursmassa. Jordbrukare, fabrikanter, skeppsredare, arbetare, 7 alla voro de lika olyckliga. Industrien hade öfverallt aftagit, exporten minskats, importen ofantligt ökats, skaror af fabriksarbetare vore utan arbete, väfnadsindustrien i ett stort landskap vore i den ställningen k att nästan alla fabrikanterna gjort cession, stenkolsproduktionen bade aftagit medan deremot mycket mera engelska stenkol infördes än före 1860, hundratals masugnar hade stannat, regeringens uppgifter angående vär-Ff det af utförseln vore falska, så att de visade i detta värde mycket högre än det verkliga 0. 8. V. Å Desse fabrikanter och andra deras anFE hängare besvarades af Auguste Chevalier, 8 af Emile Olivier, af ministern för handeln f och af statministern Rouher. ; Vi meddela i sammandrag några punkter 5 af handelsministerns, hr Forcade de la Roquettes yttrande och skola framdeles lemna några utförligare utdrag af andra anföranden: Ministern ådagalade genom anförande af siffror, att franska handeln tilltagit betydligt sedan afslutandet af handelsfördraget med England; ki han visade, att från 1827 till 1848 — således på tjuguett år —, under hvilken tid det fullfi komligaste lugn var rådande i Europa och då allmänna rörelsen följaktligen borde kunna rikt 5 utveckla sig, summan af Frankrikes hela omsättning ökats endast med 1,922 millioner, under det att den från 1860 till 1866, alltså på sju år, förökats med 2,715 millioner. Han medde5 lade derefter ytterligare några lika slående siffror, hvilka gifva honom anledning att tala om de 2 milliarder skatter, under hvilka Frankrike för närvarande dignar och hvilka han naturligt2 vis sökte framställa så litet betungande som möjligt. Efter denna afvikelse återtog han sin bevisning om tull-lindringarnas fördelar med att redogöra för det inflytande, som handelsfördrag gen utöfvat på spanmålshandeln. Han anförde bland annat hurusom spanmålsprisen under de sednaste missvextåren ställt sig 10 å 12 francs E lägre, än under 1847 års missvext. 3 Vidare kastade han en blick på fabriksstädernas tillstånd, som vännerna af höga tullar utmålat så svart. Befolkningens tilltagande i desamma syntes honom vara ett tydligt bevi för att industriens ställning icke kunde vara så 5 dålig. Han nämnde staden Roubaix, som 1866 hade 39,445 invånare och nu räknar 65.000; dess accis på lifsförnödenheter hade 1859 afkasta 330,000 francs, men lemnpar i dag en million hvilket bevisar att folket der har råd att lefva bättre än före tullnedsättningen. Och dock hade Roubaix klagat mest högljudt, och tidningarne i denna stad hade gått så långt, att de arklagat E regeringen för att hafva ditsändt de engelsmän hvilka kommit dit för att etablera sig, i afsigt att lura befolkningen. Dessa tidningar blefvo 5 lagförde och straffade; men han beklagade detta, derför att större delen af pressen understödt 2 regeringen i hennes kommersiella reformer. Då 5 pressen gör ondt, straffar man den; men om den 5 med uppoffring fullgör en mödosam pligt, är mar skyldig densamma erkänsla, och han vore lyckå lig att gifva den sin. Ian anförde ytterligare några städer, såsom Lille, hvars befolkning från 1856 till 1866 stigit från 78,000 till 154,000. Men handelsfördragen hade äfven utöfvat ett i storartadt mflytande på hela Europa, menade mi nistern. Den stora liberala rörelse på det han delspolitiska området, till hvilken Frankrike i (egentligen England, enligt ett ministerns före-; gående yttrande) gifvit initiativet, hade blifvit t en allmän lag i Europa. Alla europeiska sta-? ter hade låtit skyd stullarnes skrankor falla. 3