Dagens Nyheter – 26 maj 1868, sida 2

Efter en stund fick man se en präktig båt, som roddes at sexton man, och som nalkades fartyget. Denna båt var fyrkautig till formen och förgylld. Roddarne voro klädda i antika drägter och årorna målade med ljusröd färg. De kommo långsamt och högtidligt, roende i takt efter ex gammal spansk visa. Vid styret satt en dyrbart klädd riddare, öfver hvilkens hufvud svajade en fana, bärande korsets heliga sinnebild. Då båten anlände till fartyget, steg riddaren ombord på detta sednare. Han var högrest och smärt, hade ett aflångt spanskt ansigte, mustascher som voro uppåtvridna, så att spetiarne af desamma nära nog nådde ögonen samt ett i tvänne delar klufvet hakskägg. Han bade handoskar, hvilkas uppslag räckte ända till armbågarne, en dolk vid sidan och en väska, i hvilken han förvarade sin näsduk. Hans uppsyn var högdragen och bestämd; allt vittnade otvetydigt om att han var en förnäm man. Han tog at sig hatten, och plymerna på denna sopade däcket, när han bugade sig och, helsaude Don Fernoando på det gamla Oastilianska språket, med fornspansk artighet, bjöd honom välkommen till De sju städernas ö. Don Fernando blef icke litet öfverraskad. Kunde detta vara sannt? Hade ban verkligen af stormen blifvit drifven just till det land, som kan sökte? Så var emellertid förhållandet. Denna dag firade invånarne en storartad fest till minne at sina förfäders flykt undan Mohrerna. Skeppets ankomst vid ett sådant tillfälle betraktades såsom ett godt järtecken — derigenom fullbordade3 en gammal profetia, enligt hvilken ön skulle komma att blifva satt i förbindelse med de öfriga kristna länderna. Riddaren, som han hade framför sig, var ceremonimästare, skickad