Dagens Nyheter – 25 maj 1868, sida 2

dagar var Fernando sysselsatt i och för sina skepps utrustande, men om aftnarne fann man honom stå och tala ömma ord nedanför sin dams fönster. Slutligen blefvo tillrustningarne fullbordade. Två ståtliga skepp lågo för ankar i Tajo-floden, färdiga att afsegla vid soluppgånogen. Sent på natten vid månens bleka sken hade älskaren sitt afskedsmöte med älskarinnan. Den sköna Serafina var djupt nedslagen; hon förföljdes af dystra aningar; Don Fernando åter var full af hopp och förtröstan. — Några få korta månader, sade han, och jag skall återvända med seger. Din fader skall då blygas öfver sitt ovärdiga handlingssätt, och han skall skynda att bjuda guvernören öfver De sju städerna välkommen i sitt hus. Damen skakade sitt hufvud. Det var icke i detta afseende hon hyste tvifvelsmål. Hon trodde fallt och fast på tillvaron af De sju städernas ö, och hon var så säker om företagets framgång att hon måhända icke skulle ha förmått motstå frestelsen att följa med på färden, om icke balkongen varit alltför högt belägen och jerngallret så starkt och så tätt. Andra konsiderationer föranledde henne att så der skaka på hufvudet. Hon hade hört talas om hafvets obeständighet och om obeständigheten hos dem som segla på detsamma. Månne icke Fernando skulle komma att i främmande hamnar sammanträffa med andra qvinnor, hvilkas tjusande behag skulle hos honom utplåna minnet af hennes egna? Låtom oss nu tala sanning — den sköna Serafina hade skäl för sin oro. Om Don Fernando hade något fel här i verlden, så var det att hvarje blixtrande öga lätt antände hans själ. Han hade gjort sig känd såsom en stor kurtisör i land — hurudan skulle han icke då blifva, när han kom ut till sjöss.