Dagens Nyheter – 23 maj 1868, sida 3

korligen måste döda någon (hittills hade detta icke lyckats, tack vare Theodors oskadliga krut) en ordonnans framsprängande från högste befälhafvaren, hvilken inställde denna dilettant-konsert. Framemot kl. half 3 började det egentliga bombardementet, och efter två timmars karonad gafs befallning att storma. Trupperna klättrade uppför den till porten l1edande, branta stigen, men funno såväl porten som det densamma omgifvande pålverket fullkomligt oskadadt af kulorna. Pallisaderna måste derför öfverstigas med hjelp af stegar, för att från båda sidor kunna angripa porten och drifva försvararne tillbaka. Ingången spärrades af tvenne, omkring 10 fot från hvarandra stående portar; rummet mellan dem var fylldt med stora stenar. Såsom karakteristiskt förtjenar anmärkas det ingeniörkåren, då den med möda hade arbetat sig upp till dessa portar, fann att man glömt medtaga krut och andra sprängmaterialier. Härigenom fördröjdes stormningen en half timma, till dess man beslöt sig för att öfverstiga pallisaderna. Om än kanonaden icke hade medfört åsyftad verkan, hade den dock drifvit försvararne tillbaka; endast 6 höfdingar höllo med verkligt dödsförakt stånd mot angriparne. De voro emellertid för få, för att kunva bibehålla positionen; de föllo på sina poster.) Theodors lik fann man icke i närheten af porten, der höfdingarne fallit, utan det låg ensamt, på en något aflägsen kulle. Detären underbar ironi af ödet, att Theodor med högsta grad af sannolikhet beröfvat sig lifvet med en af de pistoler, hvilka drottning Victoria hade förärat honom såsom ett tecken på sin tacksamhet för den godhet, han visat hennes tjenare Plowden. Så lyder inskriften på den sexpipiga revolvern. En afdelning engelska trupper höll vakt vid liket, till dess detsamma — på eftermiddagen den 14 — begrofs i Magdalas kyrka. Om Theodors grymhet bar bårhuset i Magdala vittnesbörd; i detsamma lågo tvenne högar af ruttnande menniskolik, liken af 300 fångar. Dagen före striden nedstötte Theodor dem alla med egen hand. På eftermiddagen den 17 april stacks fästningen i brand. De i höjden upphvirflande eldoch rökpelarne förkunnade de förvånade invånarne att deras förtryckare fallit, att hans förr skräck-injagande borg nu blott var ett skrämskott för små barn. Staden i och för sig var högst ointressant; den bestod af de vanliga hyddorna, mest byggda af trä och ler, med kägelformiga halmtak. Icke en enda byggnad, om icke möjligen Theodurs palats och kyrkan, afvek från den allmänna byggnadsstilen. Den sednare stack utaf derigenom att hon var den simplaste och smutsigaste, som man sett under hela expeditionen, under det att palatset endast derigenom skiljde sig från de smutsiga, halmbetäckta hyddorna, att det var två våningar högt och betäckt af ett flatt, icke kägelformigt halmtak. I detta palats fanns ett antal europeiska lyxartiklar, pianon, orgelharmonier, speldosor, patroner för bakladdningsgevär och en massa af andra föremål. Krigsbytet är öfver all förväntan litet. Man trodde att Theodor åtminstone hade egt guldoch silfverskatter; var denna förmodan riktig, måtte de bafva försvunnit. Några värdefulla kuriositeter har man emellertid funnit. Afven Theodors son har man i sitt våld. Hr RB. Napier har för afsigt att ställa honom under dr John Wilsons — en prest i Bombay — öfverinseende. Bland de öfrige infödde äro endast de båda drottoingarne nämnvärda. Den ena, Theodors lagliga hustru, visade sig i allo vara en motsats till sin herre och man. Hon är ett fruntimmer om 26 år med nobelt utseende, ljus hudfärg, lifliga ögon, väl formad örnnäsa och vackra händer. Mesta uppmärksamheten väckte hennes undersköna hår, som i rika lockar föll ned på axlarna, Hennes drägt var den i landet brukliga, hvita bomullsklädningen, sammanhållen kring höfterna med en gördel. Den andra drottningen, Theodors favorit, var fetlagd, med mörk hudfärg och sinnliga ansigtsdrag. Y Nacens nummer af Nvu illustrerad tidning