Dagens Nyheter – 23 maj 1868, sida 2

rummet betinga försakelse, synas de göra anspråk på att deras män fortfarande skola visa dem en älskares hyllning; och när de finna att de i detta afseende misstagit sig, låta de männen mottaga s. k. sentimentala förebråelser, till dess det blir fara värdt att deras lycka lider skeppsbrott; ty säkert är att de flesta män bli uttröttade af sådana der små scener, som vissa hustrur ibland tillställa i akt och mening att imponera, men som vanligen medföra en helt annan verkan än den afsedda. Å andra sidan finnas talrika exempel på qvinnor, som troget fullgjort allt hvad af dem rimligtvis kunnat fordras, och som icke desto mindre lönas med otack, så till vida som de finna en förändring i sina mäns upptörande småningom inträda och göra sig gällande. Den rosenskimmer, hvaraf en sådan qvinna sett sin framtids dagar belysta, försvinner, hennes hjerta blir så kallt. så tungt, och hon blickar mot en grå och hotande himmel, som blir alltmera molnhöljd i den mån hon finner sin utvaldes kärlek svalna, i den mån hon ser honom vara närmare att fattas och för alltid från henne bortföras af de verldsliga nöjenas hvirfvelvind. Men äfven under sådana förhållanden är icke allt hopp ute. Hon kan rädda honom, hon kan rädda sig sjelf. Må hon blott gripa hvarje tillfälle till att göra uppoffringar, må hon alltid visa att hennes mans lycka är hufvudändamålet för alla hennes tankar och sträfvanden, och, framför allt, må hon undvika alla förebråelser, och -— hon kan vara viss derpå — intet manligt hjerta, hvari kärlekens låga någonsin brunnit, skall länge undgå att uppvärmas af en sådan hängifvenhets sol. Efter att ha framställt dessa korta reflektioner, återgå vi till berättelsen om herr och fru Dorrance. Tant Egerton blef slagen med häpnad, när