Dagens Nyheter – 20 maj 1868, sida 2

Sådana voro hans tankar. Samma dag skref han ett bref till sin tant Egerton, den enda slägtinge som döden sparat åt honom, och bad henne genast lemna Woodlawn, hennes gods, samt komma till den stad, i hvilken han bodde, för att taga vård om hans barn, medan han sjelf gjorde resor i Europa. Hon hade icke besökt honom, sedan han blef gift, och icke heller hade han med sin unga maka helsat på henne; ty ett kyligt förhållande hade uppstått mellan honom och hans tant i anledning af hans mindre värdiga uppförande mot Helena Graham, som var hennes väninna. Men nu skref han så ödmjukt, erkännande sitt felsteg och omtalande för henne, huru grymt han blifvit straffad, att hon verkligen icke hade hjerta att afslå hans bön. Ingenting qvarhöll henne i hennes eget hem, förutom: den trefnad det vackra stället ingaf henne; ty hon hade ingen familj, emedan hon några få månader efter sitt giftermål blifvit enka. Hon vidtog genast anordningar för resan, och det var hennes mening att, när det åter blef sommar, flytta tillbaka med barnen till Woodlawn. Efter förloppet af fjorton dagar öfverlemnades åt henne tillsynen öfver Howard Dorrances has, och han rustade sig i sin tur till att resa. V. Margareta Dorrance rörde sig såsom en automat i sin faders boning. Alltsedan den dag då hennes bref hade blifvit återskickadt till henne, utan att ett enda ord till svar medföljde, hade hon ej fått gråta en tår; hon tycktes vara förstenad at sorg. Hennes ansigte bleknade och aftärdes, hennes ögon tycktes blifva alltmera kalla och dimhöljda, hennes röst förlorade sitt milda behagliga uttryck och hennes former sin rundning.