Dagens Nyheter – 19 maj 1868, sida 2

Och när han talade, kastade han en blick utöfver den långa sviten af rum på båda sidor; ty de stodo midt i förmaket. Hans röst var något lägre, när han fortfor: — Jag träffade honom i dag och bad om hang tillåtelse att uppvakta er i afton. Han svarade helt tvärt, att han icke hade någonting att invända deremot. Jag hoppas nu att ni icke skall anse er ha någon fullgiltig anledning att undandraga er uppfyllandet af det löfte ni gifvit en väninna, , Hos fru Dorrance uppstod en misstanke, att herr Graham icke hade talat sanning. Hon hade verkligen upphört att betrakta honom såsom sin vän alltifrån den natt, då han sökte förmå henne att glömma sina pligter såsom maka; och det var icke underligt att bon trodde att han ville draga henne allt längre bort trån den, som hon borde älska. Hon fixerade honom skarpt och sade med mycket allvar: — Herr Graham, är detta verkligen sannt? — Hvad skäl har ni att betvifla mina ord, fru Dorrance? — Jag ansåg möjligt, svarade hon, att detta kunde vara -ett af dessa tillfällen då, enligt sällskapslifvets lagar, en s. k. nödlögn är fullt berättigad; men om det är så som ni säger, vill jag icke strandsätta Emily. Det skulle kanske vara orätt gjordt af mig. Hon beredde sig till att gå ut och taga plats i vagnen. — Ni narrar mig väl icke? frågade hon, när hon var i ordning. Herr Graham öppnade dörren. När han följde fru Dorrance öfver tamburen, uppsnappade hans blick en skymt af hennes man, som just då kom ut ur biblioteket. Han svarade henne med ) hög röst: