Dagens Nyheter – 18 maj 1868, sida 3

UVULIRUDN NM J ALUULULo DEN KONSTITUTIONELLA KRISEN i ENGLAND. Under sednaste veckorna hari England pågått en het strid mellan regering och representation rörande frågan om den anglikanska statskyrkans afskaffande i Irland. Allt regeringens motstånd till trots, har underhuset tvenne särskilda gånger med en majoritet af mellan. 60 och 70 röster antagit trenne af oppositionens ledare, Gladstone, ingifna motioner i denna fråga. Dethar hittills i England varit brukligt att ministeren afgått, då deni någon fråga lidit ett afgjordt, nederlag i underhuset; men icke så nu. Premierministern Disraeli har tvärtom förklarat, att regeringen icke ämnar afgå; han bar förmått drottningen att motsätta sig både ministerens afgång och parlamentets upplösning, och regeringen har förklarat, att allt får fortgå orubbadt till att börja med till i höst, då nya val till parlamentet komma att företagas. Detta regeringens handlingssätt har, såväl inom representationen, som inom hela landet, väckt en obehaglig sensation; det är en konflikt mellan de. båda statsmakterna, i hvilken man spårar ett försök att rubba den bestående, konstitutionella ordningen. Ty genom ministerens qvarblifvande ser underhuset sig urståndsatt att blifva qvitt en regering, hvars åsigter icke längre äro folkets, och som följaktligen icke heller kan hafva landets förtroende. Att striden i parlamentet under dessa omständigheter varit utomordentligt het, behöfver icke sägas; man har på båda sidor förgått sig mer än en gång ; oqväden och sarkasmer hafva haglat mellan regeringspartiets och oppositionspartiets förkämpar. En korrespondent från London till Göteborgs Handelstidning skildrar i synnerligen lifliga ordalag en af dessa heta parlamentsdebatter, och vi återgifva här, med några små förändringar och tillägg, denna skildring. Han skrifver: Efter onsdagshvilan träffades parlamentsledamöterna i går afton (den 7 dennes), och att alla platser voro fullsatta, behöfver jag ej säga. Lorder, pärer och kungliga intogo åhörareplatserna. Disraeli var ej, såsom vanligt, närvarande på den bestämda tiden; hr Hardy, inrikesministern, tillkännagaf helt kort, att rageringen ej ämnade begära omröstning öfver Gladstones tvenne sednare motioner, utan lemnade frågan åt underhusets godtfinnande, förklarande dock att allt motstånd å regeringens sida skulle uppbjudas. Ingen debatt naturligtvis, utan begge motionerna gingo igenom med glans, pukor och trumpeter. Men nu började en scen, sådan jag aldrig förr sett, och som ej heller i mannaminne förekommit i något engelskt parlament. En hr Aytoun (ej den spetsige Ayrton), representant för Skottland, väckte motion att anslaget till Maynooths katolska seminarium och Regium Donum skulle upphöra, samt att inga fonder, som från århundraden tillbaka tillerkänts anglikanska kyrkan, skulle komma den romersk-katolska till godo ). Detta var en bomb, som hotade att krevera hvarje ögonblick. Tal. var i mitt tycke utmärkt både genom korthet och på saken gående logiskt resonnemang; men hans motion kom alldeles oväntad. Både de ministeriella och oppositionen sökte hindra motionens behandling, men talmannen medgaf sådan. Bright och Gladstone motarbetade detta, emedan de ansågo motionen skjuta öfver målet. Inrikesministern Hardy uttalade sig ock mot motionen, men tillade att den borde behandlas på samma sätt, som de föregående motionerna, och en villervalla, oordning och väsen, som man endast hade kunnat vänta af en samling pöbel, uppstod nu, så attingen hördes; ingen hörde på, alla gestikulerade och många talade på en gång. Andtligen anlände premierministern Disraeli; han gaf duktiga snärtar åt hr Aytoun, som klandrat att Disraeli ej varit närvarande och talat. Disraeli var sjelf uppretad och, om möjligt, ökade oredap; han förgick sig och blef af motståadarne hårdt tilltygad. Derpå började mellan honom, Gladstone, hr Nortbeote och hr Grey en dust, som urartade till exempellösa personligheter och sarkasmer, hvarvid man tillika begick det fel mot regeln att tala utan att vara uppropad. — Motionen bifölls, hvarpå Disraeli uppträdde i fullkomligt ilsken sinnesstämning, förklarande att följden af det fattade beslutet blir krångel och trassel; från parlamentets bänkar besvarades hans ord med ett allmänt ogillande, som ännu tydligare gaf sig luft uti ett i allo — om jag så får säga — ovettigt tal af Bright, som, bland annat, yttrade: Den som skjuter fram drottningen i första ledet under en sådan strid, som den som nu kan komma att utspinna sig, — den som pekar på Irland och ropar ut från detta hus: Eder drottning bär den fana, kring hvilken vi, fienderna till religiös likställighet och frihet för Irland, samla oss —, jag säger, den minister, som så gör, är saker till en ytterst svår förbrytelse och till ett stort nidingsdåd mot sin herrskarinna och mot sitt fädernesland. Detta utfall helsades med ljudliga bifallsrop af oppositionen. Mer personliga, fastän parlamentariska, förolämpningar kan man ej höra, och då lord Manners med sin vanliga -äftighet svarade, gaf honom Gladstone med lugn hans argumenter tillbaka med lök på laxen. Sessionen slutade klockan efter 1 på morgonen. Man har ännu ej hunnit sansa sig efter denna ovanliga afton. Sådana scener kunna försiggå i engelska parlamentet, och så kunna ministrarne blifva behandlade, utan att de afgå för det, under det att man hos oss redan vid den minsta skärmytsling är färdig att tappa koncepterna och att sätta representationens anseende på spel, för att icke ens med ett knappnålsstyng såra en regering, som en eller annan gång roar