Dagens Nyheter – 16 maj 1868, sida 3

för att slita sig lös ifrån honom, sjönk hon tillbaka i fåtöljen och föll i hysterisk gråt. Men hennes tårar voro icke af det välgörande slaget. De härflöto af sårad stolthet, de voro ett utbrott af vrede; och zär hennes man, som genom dem blifvit försatt i en mera sansad sinnesförfattning, slog sig ned bredvid och sökte trösta henne, stötte hon honom ifrån sig och ropade snyftande: — Gå bort! gå bort! Jag önskar attjag vore död, så att niicke längre skulle kuuna tyrannisera mig. Herr Dorranco svarade icke ett ord; men han gick direkte ut ur förmaket och begaf sig till sitt enskilda rum. När Margareta blifvit ensam, gömde hon sitt ansigte mot en mjuk soffdyna, och under en stund öfverlemnade hon sig helt och hållet åt sina upprörda känslor. Ingen sjelfanklaägelse: blandade sig i hennes häftiga och bittra melse öfver hennes makes uppförande. Hon var? den förorättade; och hon beslöt att hennes man skulle medgifva detsamma samt bedja henne om förlåtelse, innan hon åter skulle visa honom någon Vänlighet. Hvad hade väl hon gjort?i Ingenting. Men han! Inga ord förmåddo tt-7 trycka vidden af hans felaktighet. Ett sakta buller kom henne att hastigt Tesa sig upp. Härvid tappade hon den. kam, som: uppehöll hennes hår, och de rika, mörka, långa lockarne nedföllo i vild oördning Kring hennes snöhvita skuldror. Hon strök håret ur pannan och kände dervid huru häftigt hennes tinningar bultade; hon tryckte möt dessa sina med dyrbara ringar prydda händer, och gick långsamt fram till en midt emot befintlig spegel, lockad och hänförd om hon blef af sin egen vilda skönhet. — Ack! sade hon i det hon betraktade sin bild; huru är det väl möjligt att Howard Dor