Dagens Nyheter – 12 maj 1868, sida 2

Hilmer sjönk ned på grässoffan, sänkte hufvudet i bänderna och gaf fritt lopp åt sina tårar. o— Hvad kommer åt dig, Hilmer? frågade den unga flickan och lade sin hand på hans axel; hvarför gråter du? Om jag har sårat dig, så förlåt mig. Hilmer svarade icke. oo So så, Hilmer, fortfor Ada och försökte draga bort händerna från hans ansigte, var nu inte ond på mig längre; om jag har gjort något orätt, så säg mig det, och låt allt bli godt igen. Gif mig nu snällt en kyss och låt oss gå hem. Hilmer torkade hastigt sina ögon, kysste Ada på kinden, bjöd henne sin arm, och de anträdde hemvägen under tystnad. Löjtnant Hugo v. S., den vackre ryttaren, med hvilken vi redan gjort en flyktig bekantskap, härstammade från en förnäm slägt och var sin rike faders ende son. Lifvet låg således för honom leende och gladt, som en jemn och blomstrande väg, och lofvade honom idel njutningar och fröjder. Han hade helt nyss, efter slutade studier, undfått sin löjtnantsfullmakt och stod nu i begrepp att företaga en resa på kontinenten, men skulle först tillbringa några dagar på landet hos sin fars gamle vän baron W., hvilkens vackra herresäte låg i närheten af staden G. För Hugos ålder och lefnadsvanor hade landtlifvet just ingenting särdeles lockande, men lyckligtvis spela tilltälligheterna en vigtig roll uti alla lifvets förhållanden, och sedan den unge ädlingen gjort bekantskap med den vackra Ada, började han tro att han skulle komma att trifvas rätt bra på bondlandet. Vi måste göra honom rättvisa, och erkänna att han icke hade föresatt sig att förföra den