Dagens Nyheter – 11 maj 1868, sida 1

åt dessa, hvilka deremot å sin sida betraktade honom med blandade känslor. Familjfäderna utbytte med hvarandra blickar, som uttryckte en undran hvem den okände kunde vara, hvarifrån han kom och hvart han ämnade sig, medan de båda husmödrarne sökte att af den nykomnes yttre menniska utforska hans samhällsställning och karakter. Mer alla dessa tysta frågor och forskande blickar strandade på den unge mannens lugna likgiltighet. Hilmer erfor genast en viss beklämning. Var det svartsjuka? Var det afund? Han kunde icke sjelf afgöra det, men det var en pinsam, outredd känsla, hvilken -han betraktade såsom ett förebud till olycka. An Ada då ? Min unga läsarivna, skall det förundra dig att höra, att Ada betraktade den vackre ryttaren med intresse, ja, att hon till och med var nog grym att anställa en jemförelse mellan honom och Hilmer? Resultatet af jemförelsen blef, att Hilmer icke var någon vacker gosse, att hans ansigte var simpelt, hans händer nog grofva, hans fötter något för stora 0. s. v. Alla dessa jemförelser gjorde Ada, utan att tänka derpå, utan att vilja göra dem, utan att älska Hilmer mindre för det. Men den unge ryttaren hade en så fördelaktig ställning, solens döende sken visade så tydligt finheten i hans drag, stoltheten i hans min, elegansen i hans drägt, att Hilmer helt naturligt trädde i skuggan. Den unge ryttaren, hvars uppmärksamhet delades mellan det storartade natursceneriet och den vackra Ada, återvände efter en qvarts stumt betraktande samma väg som han kommit. Iilmer erfor en känsla af lättnad, då han såg honom rida bort och de gamla låtsade en fullkomlig likgiltighet. Ada följde honom med blicken till dess han försvann bakom träden, — Hvem kunde den unge mannen vara? sporde herr B,