Dagens Nyheter – 11 maj 1868, sida 1

all tings begynnelse och ända. Den som älskar är vis, den som älskar lefver, den som älskar kan uppoffra, den som älskar är nöjd; och en droppe kärlek, lagd i den ena vågskålen mot hela universum i den andra, skulle slunga universum upp i höjden, liksom stormen rycker upp ett halmstrå. Efter anförandet af alla dessa definitioner vore jag färdig att med den klippske dalkarlen fråga: Nå, vardt du sluger nu? De befria mig emellertid från att sjelf gifva en definition på kärleken och väl är det, ty jag skulle icke kunna säga något på långt när så vackert derom, som det nyss anförda. Jag öfvergår derföre i stället till min berättelse. j Nära sjöstaden G. på Sverges vestra kust lågo för några år sedan, och ligga väl ännu, två granngårdar, som på den tiden utgjorde trefliga. hem för två aktningsvärda familjer. Husfädernas samhällsställning kan ju vara en rätt likgiltig sak, helst som min lilla berättelse tyvärr icke kommer länge att dröja vid den husliga härdens stilla frid. Den ena familjen utgjordes af herr Albert B. hans hustra och dotter, den förtjusande 18-åriga Ada; den andra af herr Fredrik L., hans intagande hustrus ends son den 19-årige Hilmer. De båda hushållen lefde tilisammans i den största förtrolighet, nästan som en familj. Den ena dagen intogs middagen hos B:s, den andra hos L:s; tået likaså, när det ej dracks i frialuften, på en liten kulle, från hvilken man hade utsigt Öfver hafvet. Denna gemensamhetvar så mycket mera ovanlig och aktniugsvärd, som den hade fortfarit i nära tjugu år; Ada och Hilmer had2 blifvit uppfosiride tillsammans från deras spädaste ålder: leksaker, belöningar och aga, fröjder och små sorger — allt hade delats lika meilan de båda barnen. När de blefvo äldre gjorde de långa promenader tillsammans vid