Dagens Nyheter – 8 maj 1868, sida 1

— Nej, svärfar, svarade John; det är icke Den svarte hästen, men de ha godt öl här. — Som du vill, John, jag går väl hit i dag då för ovanlighetens skull, sade Daddy. Och de gingo båda in i värdshuset, hvilket låg midt emot fattighuset och Daddy fick som vanligt sex skilling till öl; ty det var den gamle i mannens stolthet att sjelf betala varan. Medan Daddy intog sitt öl, förtärde John ett par supar bränvin för att stärka sitt mod — och det kunde väl behöfvas. Då Daddy slutat dricka, tog John honom under armen och förde honom öfver gatan till fattighusets port; men han kunde knappt se klocksträngen för tårar. Medan han stod der och tvekade, huruvida han skulle ringa på eller icke, såg den gamle mannen honom i ansigtet och sade: — John! — Ja, svärfar. — Är icke detta fattighuset? Daddys blick, hans kännedom om stället och tanken på att han anade hvad John ville — allt slog John, och han skyndade sig bort från porten med den gamle mannen. — Fattighuset, o! nej, svärfar; hur kunde i något sådant falla er in? sade John. Kom muj i i och låt os3 gå hem, svärfar, så fort vi kunna. Och så angelägen var han att med det första : möjliga komma långt bort från fattighuset, att han drog gubben med sig i sådan fart att denne var nära att mista andan och flera gånger höll på att falla. Först när de helt och hållet förlorat den dystra byggnaden ur sigte, saktade John farten och lät Daddy andas ut. De begåfvo sig sedan helt lugnt hem, och gamle Daddy blef såsom vanligt satt i sin ländstol vid elden. — Jag kunde icke göra det, Martha, sade John. Jag höll klocksträngen i min hand; men