Dagens Nyheter – 8 maj 1868, sida 1

icke visa, hvilken verkan den gamles af Martha upprepade ord hade utöfvat på honom. Då de båda makarne sednare passerade gubbens rum för att sjelfva gå till hvila, vände de bort sina hufvuden och de lade sig med en känsla af att de voro i begrepp att begå en brottslig handling. På morgooen följande dagen klädde Martha den gamle i hans högtidsdrägt. Härunder var det med största möda hon förmådde återhålla sina tårar. Daddy ville veta om det var söndag, eftersom man lät honom taga på sig de bästa kläderna, och Martha kunde icke svara. Hvyarje ord han yttrade var en förebråelse mot henne, och vid frukosten vågade hvarken hon eller John se -honom i ansigtet. Då de hade ätit, sade John i en så glad ton han förmådde antaga: — Svärfar, jag vill gå ut och spatsera med er. — Det var mycket snällt af dig, John, svarade den gamle; mycket vänligt. — Nå väl då, låt oss gå, svärfar. Här är er hatt, och se här käppen. . — Jag är färdig, John... Men säg mig, hvart skola vi gå? Martha föll honom om halsen och kysste honom. — Farväl, fader, sade hon snyftande. Farväll Hon hade beslutit att ej taga afsked af honom; men hon kunde icke låta bli det. — Åhå! yttrade den gamle mannen; vi gå ju icke så långt eller huru, John? — Nej, svärfar, vi skola icke gå särdeles långt. ä 3 Och vi komma ju snart igen, göra vi icke et . — Jo, svärfar, svarade John, och det var ondast med stor svårighet han kunde få fram orden,