en god qvinna, men sin vilja ville hon göra gällande. Larpent sjelf kunde jag icke tåla, men min motvilja för honom berodde icke endast derpå att han var min rival. Jag skulle hafva betraktat honom med misstrogna blickar, om wi tillfälligtvis hade sammanträffat, och jag kände min egen smärta blandas med sorg öfver att tänka mig Lily bortgifven till en som var henne ovärdig. AÅ andra sidan kunde icke förnekas, att han i vissa hänseenden var en passande friare. Han var vacker och väl uppfostrad, och egde flera små talanger. Han håde rest mycket och kunde tala i alla ämnen. Han hade ett jemt och godt lynne och vär e behaglig umgängesmenniska. Men jag hade icke något förtroende till honom. Det var något oroligt i hans väsende, som misshagade nig, och hans qvicka, svarta öga undvek alltid att möta mitt och sänkte sig, då jag såg honöm i änsigtet Hans förra lif var just icke heller mycket lofvande för hans framtid. Han häde varit ånställd i armåen och varit i Ostindien med sitt regemente, men han hade plötsligt vändt åter och tagit afsked under. den förevändning, att hans helsa icke tillät honom att qvarstå. Han talade mycket om sin militära bana, ehuru jag sednare fick veta, att han också studerat: först en tid vid xniversitetet i Oxford, derefter juridik i London; slutligen bade Han varit i Wostindien såsom föreståndare på en plantage. Men ingenting gick bra för honom och hän höll icke fast vid någonting. Det var denna östadighet i hans karakter och sysselsättning, som till en del förorsakade det obehagliga intryck, han gjorde på mig. -Men fru West ville bestämdt att Hennes dotter skulle blifva hans Köästru. Jag hade nu temligen. godt om tid, ty jag hade ingen lust att älltid vara tredje man Hos de förlofvade, och jag hade heller icke lust till