Dagens Nyheter – 4 maj 1868, sida 2

— Ändtligen komma vi till saken, tänkte marskalken. — Och ni säger, att ni ämnar besöka Metternich? — Ja visst, och konungen har låtit mig hopas... P — Nå väl, helsa honom från mig, marskalk! Ni glömmer icke det, är det icke så? Farväl! Jag är tvungen att gå till pärskammaren. Och han vred redan om nyckeln i dörren. — Men, min prins, utbröt marskalken med en förtviflad åtbörd, om furst Metternich skulle vägra att gynsamt emottaga mina förslag, hvad bör man säga honom? — Min kära marskalk, om Metternich vägrar att höra er, tillade hr de Tälleyrand, och han slog min onkel på axeln; om han vägrar att höra er, skall ni säga honom — — eh, parbleu ! ni skall säga honom: Turlurettel Marskalken var nära att krevera som en bomb, men han lyckades tillbakahålla utbrottet af sin vrede och gick sin väg i ögonblicket. Som han var färdig att gå ut genom dörren ropade hr de Talleyrand efter honom: — Framför allt, marskalk, glöm icke att säga Turlurette! Och den gamle diplomaten inträdde i sitt kabinett, skrattande med full hals. Hvad marskalken beträffar, så tog han rakaste vägen till Wien, svärjande öfver konungen, öfver sig sjelf och isynnerhet öfver hr de Talleyrand. Jag förskonar er att höra detaljerna af allt obehag marskalken hade att utstå. En månad förgick, utan att han plogen erhålla annat af furst Metternich än diplomatiska och sliskiga fraser, döljande en fin vägran att inlåta sig i underhandlingar. Det är sannt ått det icke gafs en fåt6, till hvilken han icke blef bjuden. Man slöståc med den mest förekommande artighet, med offentliga betyg af den aktning och sympati hans personlighet ingaf. Men alla dessa