Dagens Nyheter – 2 maj 1868, sida 3

Paul Forestier, som gifves på Theatre! Francais; han har slungat kyrkaus bann öfver flera af den nyare litteraturens alster; sedermera har han gjort en skildring af damernas toiletter; det var isynnerhet de stora chignonerna, hvilka nu bäras, som fingo uppbära den gode paterns hela vrede — han slutade sina predikningar med: Viljen I blifva saliga så finnes blott ett medel: gifven edra pengar och edert blod åt kyrkan! — Vid en af de predikningar, som patern höll i Tuileri-kapellet, sade kejsaren, när han lemnade kyrkan: Jag vet ej om jag sedan förlidna året blifvit slö till förståndet (imbecile), men jag begriper ej den gode paterns predikningar — de bära prägel af allt annat än ett kristligt sinnelag. Under de sednaste veckorna har här varit uppsjö på konserter. Pianisten Rubinstein har gifvit fyra konserter i Herzs salong. Han är en pianist af Thalbergs rang, hans toner tjusa dem som afhöra honom, att det ej är förrän numret är slutadt som publiken vaknar ur sin förtrollning. Ni kan då tänka er hvilka applåder! .... De flesta artister säga nu farväl till Paris och gå att skörda lagrar på andra ställen; bland dem som lemna oss är äfven den namnkunniga Ter6sa, hvilken är engagerad i London, der hon skall erhålla tusen francs för hvarje representation. Hon kommer att inviga våra grannar på andra sidan Kanalen iJles beautes du Safeur, i la femme å barbe, och dylika lättfärdigheter. En af Teresas vänner frågade henne huru hon trodde att det rysliga Britanien skulle kunna vänja sig vid detta slags poesi. Primadonpan från Alcazar-cafet svarade: Jag kan ej begripa engelsmännens pryderi; jag vet ej hvad vi kunna lära dem, som deras Shakspeare icke redan afslöjat för dem. En af Mabilles ryktbarheter, mamsell Finette, är redan sedan en månad engagerad vid en teater i London. Direktören har låtit trycka på affischerna: La danse nationale de la France (le Cancan!) dansas af mademoiselle Finette. På sådant sätt gör man utomlands Frankrikes sedehistoria! För att studera ett lands seder, måste man någon gång blicka in i deras brottmålshandlingar. Det är ett tidens tecken, säga de lärda; årbundradets historia ligger afslöjad med dess laster och dess felivåra domstolars protokoller! Se här en process som i veckan kommer att afdömas och som visar till hvilken höjd spetsfondigheten här understundom är uppdrifven: För två månader sedan promenerade Gustave B. Viviennegatan framåt. Framför bonom gick en ung och vacker flicka, elegant klädd. Hon inträdde i Passage Colbert. Vid hörnet tappade hon sin portemonnä. Gustave upptog den och skyndade efter henne, men hon var försvunnen. Hemkommen till sig öppnade han portemonnäen och faun deri bref som voro komna ifrån landsorten, adresserade till Mademoiselle Heloise Z. I ett af dessa bref skret den unga flickans moder och bad i de ömmaste ordalag sin dotter att återvända till hemmet, der hennes föräldrar skulle göra lifvet för henne så behagligt som möjligt. — Du har varit så länge hos din tant! om du stannar längre der kan du ej mera lösslita dig från detta brokiga pariserlif som tjusar oss utan att vi veta hvarföre. Var derföre förnuftig, återkom till dina föräldrar, gift dig här i vår stad. Med din stora förmögenhet behöfver du icke se på om den man du väljer har någon förmögenhet eller ej. Du kan fritt göra ditt val. Gustave sökte ett rikt parti, han var mätt på nöjen. — Besynnerligt, tänkte han, skulle slumpen hafva hjelpt mig att finna hvad jag söker: en rik flicka. Med bennes pengar skall jag köpa mig en advokatssyssla. Dagen derpå gick Gustave och gjorde sin visit. Han fann i Heloise en ung, förtjusande flicka; i hennes tant ett äldre fruntimmer med ett enkelt, behagligt väsende. Gustave begärde tillåtelse att få återkomma. Han infann sig dagliger. Kort tid derefter var han den vackra Heloises lycklige fästman, — brölloppet utsattes, — man väntade endast på Heloises papper, som dröjde, för att uttaga lysningen. — Gustave hade redan skickat sica bröllopspresenter, juveler, spetsar, en dyrbar kaschnemir. Några dagar före lysningen ville Gustave taga farväl af ungkarlslifvets behag; ban gjorde en middag för flere af sina vänner; efter middagens slut proponerades att gå på bal, ankomna på balen stannade de framför en grupp som skrattande betraktade några dansande par, hvilka utmärkte sig för sina pirouetter — döm om Gustayves känslor när han i den förnämsta dansösen på den offentliga balen igenkände sin älskade Heloise. Ilon såg honom ej — han lemnade genast balen och gick till en poliskommissarie, der han berättade hela händelsen. Vid undersökning hos Heloise fann man att hon redan hade sålt de presenter hon erhållit af Gustave, som således jemväl måste lida en betydlig pekunier förlust. Äfven fick man reda på att Ieloise sedan längre tid idkade denna industri; hennes olyckliga älskare bade ej haft mod att göra affär af saken; de voro glada att den kunde hållas hemlig; men Gustave har låtit arrestera den vackra Heloise, som nu afvaktar sin dom. Den kejserlige prinsen anlände i går afton till Tnilerierna från sin resa i Normandi och Bre