Dagens Nyheter – 2 maj 1868, sida 2

hade fulländat sitt blodiga värf, och i och med detsamma hade hon blifvit en annan menniska. Hon var blek, sorgsen, darrande, när hon gick fram till Armand och fattade hans båda händer. — Ja, det är jag, Armand, jag som kommer för att rädda er. — Rädda mig! — Ja, svarade hon, se här, tag denna plånbok och betala den man, som har förolämpat er. — Ah! ni vet då?... — Allt. — Nåväl, yttrade han, ni inser väl att jag måste dö, eftersom jag bär ett vanäradt namn? — Nej, ert namn skall förblifva aktadt. Den man, som i natt omtalade er fars brott, skall tiga hädanefter... — Hvad bryr jag mig derom? Det är nog att jag sjelf vet att menniskorna skulle kunna med en viss rättighet peka fingren åt mig. — Vi skola resa härifrån. — Resa! . — Ja, sade hon med rörelse, ni skall följa mig, ty nu är jag fri, nu är mitt värf fullgjordt, nu kan jag ändtligen lyssna till mitt hjertas stämma ... Jag älskar dig! Säkerligen skulle Armand, om han två dagar fördt hört dessa tre ord ljuda i sina öron hafva blifvit utom sig, kanske till och med tokig af glädje... Men nu, i stället för att se himlen öppnas för sig, steg han upp stum, skälfvande... Och han stötte ifrån sig damen, som nyss sagt att hon älskade honom och som var färdig att falla till hans, fötter. — Aha! yttrade han, efter att ha tegat några sekunder, som syntes henne långa såsom år; ni älskar mig, säger ni, min fru, nu, sedan ni fullbordat ert verk... — Ja, mumlade hon helt sakta, rodnande och förlägen ... ja, jag älskar er... N Men Avmand förblet kall och lugn.