Dagens Nyheter – 2 maj 1868, sida 2

mer att afk Små bref från Stockholm. En fasansfull tragedi har under loppet af veckan blifvit utspelad inom Sverges hufvudstad. Enligt den moderna sensationsstilen skulle min berättelse härom börja med: Ben förfärligaste tilldragelse!! Mordbrand och så och så många personer mördade! , men mina läsare måste nöja sig med den anspråkslösa början, hvartill jag härofvan inskränkt mig, dels emedan jag ej vill, genom att väcka fasa med första raden i berättelsen, minska de sinnesskakningar, hvilka jag hoppas att mitt referat skall framkalla än här, än der, alltefter som de rysliga detaljerna komma i dagen, dels ock emedan en sådan början hos personer med allt för känsliga sinnen och Jliflig fantasi lätt kunde väcka föreställning om någonting, om möjligt, ännu gräsligare än hvad som skett och kanske till och med verkligt förstora det som timat. — Men, hvad har då skett, Hvad har ni sett? — hör jag tusende sinom tusende munnar utropa och fråga. — Hvad jag sett? Jag säger med Clarence i Richard den tredje: O, jag har tillbragt en förfärlig natt! Så sanunot som jag en ärlig kristen är, Jag vill ej lefva upp en dylik natt, Om ock jag vunne mig en verld af fröjder, — Så full var den af gräseliga qval. : Det var ett rum, draperadt i rödt, blodrödt — väggar och tak, jag tror till och med golfvet. Jag såg en man, hvars yttre väl bar något så när menskliga drag, men hvars själ var svartare än den svartaste natt och endast rufvade på mörksens gerningar. Han betraktade menniskor liksom vanligt folk betraktar flugor, och dräpte dem lika ogeneradt; han vadade i blod, och liklukt var hans lifsluft. Med ett leende på läppen, liksom det varit den vanligaste sak i verlden, lät han inför sina ögon mörda sin mor och sin första hustru, sin bror och sina vänner. I samma rum, der hans hustru minuten förut uppgifvit sin sista suck, under det. ångestfulla utropet: parole d honneur,jag dör, gifte han sig med enkan efter sin vän, som han tagit afdaga, för att sedan äfven förkorta hennes lif. Den stund, han ej fick begagna sin dolk mot någon, eller då han visste att ingen på hans befallning led dödens qval, hade han tråkigt, ohyggligt tråkigt. I ett sådant ögonblick, då han saknade förströelse, fick han en demonisk id6: han ville bränna ned hela staden; — och redan innan den första gnistan var tänd såg man hans hemska anlete stråla af tillfredsställelse öfver det skådespel, som skulle uppföras. Det var en ohygglig syn, medge det! Ert hår skulle säkert liksom mitt rest sig af fasa, om ni varit med! Er själ, ej sannt, skulle blifvit sliten i trasor, och er tro på det godas seger i verlden fått dödsknäppen, om ni liksom jag bevittnat allt detta och, till råga på allt, hört publikum, folket som såg på, jubla och ropa bravo! i fanatisk yra! Jag såg menskligheten i dess förnedring. Fina, liljehvita händer klappade af förtjusning vid åsvnen af de blodiga scenerna; blickar, värda kungariken, sändes den förfärlige mördaren; hvarje dolkstöt framkallade klingande skratt från rosenläppar och dödsryckningarna helsades med applåder! — Men hvem var då den mannen? — frågar ni med vyredgad stämma. — Hvad RNE FEST EKRAR 7