Dagens Nyheter – 1 maj 1868, sida 2

till hemmet, men vi kunna icke lemna Stockholm utan att vi få uttryckt vår tacksamhet mot alla dem som bistått oss så ädelmodigt, sade de. Dessa norrlänningar voro Nils Ersson från Awaträsks by i Dorothea församling af Åsele lappmark och Ludvig Foussinett från Risbäcks kapellförsamilng i samma lappmark, 88 mil från Stockholm. Man räknar i det lilla kapell-laget 301 rödlidande personer. En af desse är rik, hans gård har födt 20 kor, han har vackra möbler, ban har silfver, han har delat med sig af sina håfvor åt grannarne så länge han egde något att gifva; nu, oaktadt mahognyt, oaktadt silfret, har han icke foder åt korna, icke mat åt sig sjelf. Ilvad nytta gör silfver, der det ej finns någon som har pengar att betala det med; hvad hjelpa till och med pengar der det är så lårg väg efter mjöl! Baptistförsamlingen i Stockholm har gifvit dem 150 rdr, insamlade genom bokförläggaren Palmquist och magister Wiberg. Af behållningen utaf soiren i Hammers salong, vid hvilken fru Zelma Hedin, hr S. Hedin och de gamla svenska nationalsångarne hade godheten biträda, har den uppoffrande författarinna som anordnat densamma lemnat den ene 75 rdr och den andre 25 rdr. Andra norrlänningar ha fått resten af behållningen. Drottningen har skänkt dem 12 lispund mjöl och låtit betala frakten derför till Ilernösand. Konungen, enkedrottningen och prinsessan Eugenie ha hvardera gilvit dem en kontant skärt. De känna en djup förbindelse till viktualiehandlanden Sjöstedt (Köpmangatan), som öfvat en mycket stor välgörenhet såväl mot dem som mot andra deras likar; och de ha talat med tårade ögon om kryddkramhandlaren OC. J. Hallgren, hvilken äfvenledes i mycket understödt dem och som tillika med viktualiehandlanden Borin biträdt dem med att för bästa pris skaffa de mjöl för erhållna penningarna. : Angfartyget Westernorrland låter dem fritt fara till Hernösand. För alla dessa personer och ännu fiera, hvilkas namn de knapt känna, skall deras och deras församlingsboers hjerta altid klappa varmt af tacksamhet deruppe vid snöfjellens fot. Men vet ni hvad som mest gladde den gamle Foussinett: man hade köpt åt honom 11 tolfskillingsbullar att föra hem till hans 11 barnbarn, Såvt ha de aldrig smakt förr! Men nu skulle det blifva liksom en julhögtid för dem.