Dagens Nyheter – 1 maj 1868, sida 2

— Nej, ditt verk är icke fullbordadt... Du måste fortgå och bringa det till slut. Stanna icke, tveka icke; ty först sedan alla andra blifvit straffade, skall vedergällningens förfärliga timma slå för den siste... Den siste, öfverste, det är du! Herr Leon försökte resa sig upp, för att fly. Men bhämnarinnan fattade honom i armen och tvang honom att åter sätta sig ned. Så bruten var hars styrka. — Vänta, öfverste! sade hon med hånfullt lugn, du vet ännu icke, hvilket straff jag har ådömt dig... Jag känner ditt och de öfriga medlemmarnes af Hemliga Förbundet historia till punkt och pricka. Dagen efter min högt älskade Gontrans begrafving lemnade jag Paris, medförande baus i hemlighet skrifna memoirer. Jag hade då ex gammal far, en ädling icke allenast till namnet utan till karakteren. Jag ville att han skulle få dö i frid, okunnig om Gontrans brottslighet, hvartill du är skulden, eländige! Och ehuru jag hyst mot er alla ett oförsonligt hat, har jag måst uppskjuta er bestraffning, till dess min gamle far nedstigit i grafven. När jag sedan återkom till Paris, för att begynna mitt förstörelseverk, trodde jag dig ännu vara den man, om hvilken Gontran talat i sina memoirer — denne erxergiske, ännu ungdomlige, djerfve och starke man, som vetat tilltvinga sig oinskrönkt Jydnad utaf sex personer, af hvilka ingen hade en slafs sinne. Men jag bedrog mig. Du var icke mera annat än en gubbe, nedtyngd af samvetsförebråelsernas börda och trött vid lifvet. Att taga dig af daga... ah! det vore icke att straffa utan att befria dig... Öfversten gjorde en rörelse; en blixt framsköt ur hans öga och hans blick tycktes säga: — Ja, döda mig... ni skall derigenom göra mig lycklig.