Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 3

Huru man fångar solsträlar. Hr Niepce de S:t Victor, en brorson till foto: rafiens uppfinnare, har nyligen meddelat Aca demie des Sciences i Paris resultaterna af några vigtiga experimenter med ljuset, som han verkställt och för hvilka vi här vilja lemna en kortfattad redogörelse: Våra läsare erinra sig utan tvifvel den beskrifning, som Swift i sin makalösa skildring af Gullivers resor lemnat på ön Laputas bebyggare, hvilka dyrkade vetenskapen i en sådan utsträckning, att alla deras redskaper och husgeråd, deras mat och dryck förfärdigades, tillagades och anrättades med matematisk noggrannhet. Det flygande öfolket arbetade utan rast och ro i vetenskapens tjenst på ett eller annat sätt, och bland de märkvärdiga undersökningar, några af dem sysselsatte sig med, nämner Gulliver att en lärd använde alla sine krafter, hela sin intelligens på det något mödosamma och ännu mer svårlösta problemet att utdraga dagsljus ur en gurka. När detta skämt nedskrefs, för omkring halfannat århundrade sedan, var det uppenbarligen Swifts mening, att dermed väcka löje på forntidens lärda mäns bekostnad, och hans läsare har alltid betraktat denna id som den löjligaste orimlighet man gerna kunde tänka sig. Ponera nu, att Swift, i stället för att ha uttalat en qvick speglosa, genom detta sitt yttrande visat sig vara en man med framtidsblick, en sannspådd profet; ponera, att detta skämt, som man i hundrafemtio år skrattat åt, när allt kommer omkring icke är något skämt, utan den renaste sanning! Ponera, med ett ord, att man nu funnit att det verkligen låter sig göra att frigöra de ljusstrålar, som en gurka eller hyilken som helst annan organisk eller oorganisk substans absorberat! Att detta är händelsen hafva vi numera icke svårt att bevisa. Men innan vi redogöra för hr Nigpces experi menter, är det nödvändigt att upplysa, hvad man redan känner om solens strålar, En ljusström består af två slags strålar, det ena slaget kallas luminösa eller ljusgifvande, det andra aktiniska eller kemiska strålar. Det är möjligt att skilja dessa två slags strålar från hvarandra; om man nemligen sätter ett gult eller orangefärgadt glas i vägen för ett större solljus, så binder detta glas de aktiniska strålarna, och endast de ljusgifvande släppas igenom. I fotografien är det endast de aktiniska strålarna, som verka på collodiumhinnan och frambringa bilden; solljuset har ingen inverkan på en för ljuset mottaglig hinna, som befinner sig bakom det gula glaset. Häri ligger orsaken, nvarför fotograferna ha orangefärgade fönster på sin mörka kammare, och att den hastighet hvarmed en fotografibild kan tagas, icke beror på luftens klarhet för ögonblicket, utan af de aktiniska strålarnas kraft och verksamhet. Och nu till hr Nicpees försök. Han har upptäckt att när hvilket som helst tjenligt föremål, t. ex. ett ark hvitt papper, ett stycke porslin eller, för att hålla oss till Swift, en skifva af en gurka 0. s. v., en kort tid utsättes för solens påverkan och derpå förflyttas in i ett mörkt rum, så finner man att detta föremål absorberat ett visst qvantum ljus, hvilket det sedan bibehåller. Detta ljus är icke synligt för ögat, men papperets eller porslinets yta har icke desto mindre ett slags lyskraft, som med lätthet upptäckes på följande sätt: Ytan af en glasskifva eller ett ark papper betäckes med en känslig hinna (d. v. s. en sådan hinna, som begagnas vid fotografiering, hvilken blifver svart genom att utsättas för ljuset), och så snart det af solen belysta föremålet är satt i ett mörkt rum, sätter man det i nära beröring med den känsliga hinnan under en viss gifven tid. När man sedan åtskiljer de båda ytorna och undersöker den känsliga, finner man att deri blifvit svart på de ställen, der den varit i beröring med det solbelysta föremålet, hvilket bevisar att de aktiniska strålar, som deri voro bundna, frigjorts och haft samma verkan på den känsliga hinnan, som om denna varit utsatt för dagsljuset. Här har man således ett oemotsägligt bevis på, att ljuset med lätthet kan absorberas och bindas i hvilket föremål sor helst, och med lika lätthet derifrån åter frigiras. Att den känsliga hinnans förmörkelse ke härrör af-en fosforescens på ytan af det solb lysta föremålet (frambringad genom dekomposit.un af organiska ämnen) bevisas deraf, alt glasytor, hvilka med yttersta omsorg blifvit rengjorda i destilleradt vatten, eller stycken af nyss sönderslaget porslin, likaledes frambringa de beskrifna fenomenerna. Men hr Nietpees experimenter stanna icke härvid: han har gått ännu ett steg längre. Ilan