Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 3

Htalienska kronprinsens för mälning. (Korrespondens.) Turin, onsdagen d. 22 april. I dag firades här i Savojiska konungahusets fordna residensstad förmälningen mellan prinsen Umberto (född 1844) och hans kusin prinsessan Margareta af Savojen (född 1851). Till högtidligheten hade infunnit sig, bland andra förnämliga personer, kronprinsen at Preussen och prins Napoleon. Kronprinsen af Preussen ankom dagen före bröllopet och blef mottagen med stor entusiasm af folket, Turins nationalgarde paraderade vid bangården; dess musik spelade den bekanta melodien ur Den sköna Helena: Skäggiga kungen. Då prins Umberto mötte preussiska kronprinsen kysste denne honom både på munnen och på begge kinderna, hvilket ansågs för utomordentligt förbindligt. Prins Napoleon anlände i all tysthet sent på qvällen. Vigseln förrättades i Turins domkyrka; Kupolen var invändigt dekorerad med en rikedom af trefärgade fanor, i midten af hvilka lyste den italienska stjernan. I skeppet voro de savojiska vapensköldarne anbragta en medaillon. Mycket få åskådare, utom diplomatiska kåren, voro insläppta, så att kyrkan såg tom ut. Under fanfarer inträdde konungen, förande bruden och följd af hofvet, som bildade en stor cortege. Prinsessan är täck och behaglig, oaktadt hennes näsa, fastän fin, bar något för mycket af örpkrökningen, är något för mycket markerad, så att hennes ansigte skulle se i förtid gammalt ut, om det icke hade de sjutton årens friskhet, — om icke den mest bländande hy, de Jjufvaste ögon — fastän något stela, ungefär som gazellens —, och ansigtets regelbundna oval, infattad i en ram af blondt, i guldfärg stötarde hår bildade sammanlagdt ett helt af oemotståndligt behag. Hennes mun är västan stor, men välformad, frisk och leende. (Enannan korrespondent menar dock att prinsessan gör bäst i att hålla igen denna mun, ty hon har fula tänder.) Hennes byst är framtill mycket svag, men armarne löftesrika — så skulle en fransman uttrycka sig för att icke tala alltför tydligt. Erkebiskopen af Turin förrättade vigseln, biträdd af 5 biskopar. Bröllopsvittnena, prinsen af Carignan och markis Alfieri, höllo pellen öfver brudparet — en i Italien ovanlig ceremoni. Erkebiskopen höll till brudparet efter vigseln ett tal som föreföll mig alltför långt. Två timmar efter vigseln mötte jag de nygifta åkande alldeles ensamma på en af de minst besökta promenaderna vid Turin. De hviskade; prinsessan rodnande och förvirrad; prinsen rädd och förlägen.