Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 2

— Job, min vän, sade Armand till honom, du är mycket gammal, mycket trött, och du förtjenade väl att få en smula ro och beqvämlighet under dina sista dagar. Men ack, min stackars gubbe, försynen har icke velat beskära dig någon lycka; du måste nu börja arbeta, för att förtjena ditt uppehälle; ty din husbonde är fattigare än du och kan icke längre föda dig. Job svarade intet, han visade icke heller någon öfverraskning, utan inskränkte sig till att höja siva tårfyllda ögon mot himlen. — Job, fortfor Armand, i det han stödde sig mot gubbens arm, ty hans svaghet var ytterlig, du skall hjelpa mig att komma upp i mitt rum samt gifva mig allt hvad jag behöfver för att skrifva. — Ja, svarade den gamle. Då Armand inträdt i sitt arbetsrum, sjönk han utmattad ned i en fåtölj. Job, fortfarande tyst som en mur, ställde ett bord framför honom. Då betraktade hvarandra gubben och den unge mannen. — Min stackars Job, fortfor Armänd, om du, såsom jag, vore sön till en tjuf och mördare, hvad skulle du uå göra? — Hvad ni ämnar göra, herr Armand, lydde soldatens okonstlade svar. — Ah! du har gissat? utbrast den unge mannen, i det han förgäfves Sökte undertrycka en suck. — Ja, mumlade Job, jag vet allt. Armand fattade en penna och skref med stadig hand följande rader: Min kära Fulmen. Armand lefver ännu, Armand som pi älskar, men han skall snart dö. Säg Fulmen, vill ni rädda honom från vanära, vill ni uppoffra er för att hans minne må bli hedradt? Fulmen — ni som älskar mig och som jag