Dagens Nyheter – 30 april 1868, sida 2

stannade utanför Damens med svarta handsken ! bostad vid Beauveau-torget. Den unge mannen väcktes häraf ur sina funderingar, och då ban varseblef det välbekanta huset, hoppade han ur åkdonet, sägande till sig sjelf: — 0! hon skall rädda mig! Men portvakten hejdade honom. — Fru markisinnan har farit bort, sade han; och hon lemnade den här biljetten till er. Armand, som kände sina ben svigta, tog biljetten, öppnade den, kastade ögonen derpå och stödde sig mot väggen i förstugan, för att icke falla. Biljetten innehöll blott följande: Min vän. Jag reser bort på tre dagar. Vid min återkomst skall jag tacka er. — Men grefve Arleff är väl hemma? stammade Armand. Och han tänkte: — Majoren har alltid visat sig vara min vän. Han skall rädda mig i stället. — Herr majoren följde med fru markisinnan, svarade portvakten. — 0! jag skulle vilja dö! mumlade Armand, i det han begaf sig tillbaka till sin vagn, raglande såsom en drucken. — Hvart skall jag köra? frågade kusken denna gång. — Hem till mig, svarade Armand. Efter en fjerdedels timma stannade ekipaget på gården till det af höga träd beskuggade lilla hotellet, i hvilket Armand tillbragt så många lugra och lyckliga dagar. Den förste person han varseblef var Job — den gamle soldaten, trogen in i döden. Job hade tårar i ögonen; han var tyst och allvarlig. Han hjelpte sin unge husbonde att stiga ur åkdonet, men gjorde honom icke en enda fråga.