Dagens Nyheter – 29 april 1868, sida 2

ivider tycks ej taga saken så tungt; hvarför L tro oss kunva med full tillförsigt glädja oss t det nya maskslagets ankomst. Hvad de beskedliga Mariefredsborna än äro, jen aldrig hafva de fått skulden att höra till nuvemangspartiet, eler till antalet af dem, som pdsna vid det gamla och ständigt vilja hafva ågot nytt. Den gamla slentrianen plär något å när vara deras lösen, intill dess det blir allt or galt, som dansken säger. Då ruska de sig itet ur sin gamla dvala, se sig omkring och äga: Vi borde väl hafva varit med, ändå. Det gäller emellertid icke om damernas toietter; ty jag trotsar äfven det vanaste öga att sunna skilja en Mariefredsdam från en Stockholmsdam; icke hellar om husets inre, hvad möblering, servering, lyx, komfort, välvilja och gästfrihet angår, ty i det fallet ger vår lilla stad icke hufvudstaden det ringaste efter. Jag talar nu egentligen om framåtskridandet i yttre måtto, hvarom i do flesta fall kan sägas: — Festina lente. Detta mest stationära af allt är väl ändå vårt tornur, som nu på tredje veckan visar på tio och tycks med ens hafva föresatt sig, att ej mera skrida ur fläcken. Länge krånglade det och drog sig tillbaka eller skyndade framåt, allt med samma oregelbundht ten; man plåstrade dermed, som det heter, men aa det envist trotsade alla bemödanden lät man det slutligen vara i sin goda ro. Helt lugnt, som om det funnes hvarken tid eller tidmätare till i verlden, går man förbi kyrkan, vid alla tider på dagen. Visserligen blänger allmänheten litet snedt åt den stationära visaren, men ingenting göres för att forta på den igen. Klämtningen, kl. 10 och 4, denna besynnerliga qvarlefva från de katolska bruken, verkställes nu såsom förr, äfvensom nögmessooch begrafningsringningar; men klockan, hon får hvila. För tre år sedan åog sig emellertid en af huafvudstadens aldra skickligaste och mest ansedda urmakare, att mot en rund summa af sjuhundrade riksdaler restaurera Mariefreds tornur, som äfven då var i olag. Reparationen verkställdes och penningarne utbetalades, me endast för en kort tid var klockan bra. — Nu vilja vi väl se huru långt den märkvärdiga tålsamheten sträcker sig hos vår goda stads invånare, En notabilitet här i samhället, som städse arbetat på att skaffa sig ryktbarhet,ehuru en allt utom aktningsvärd sådan, har nu åter, efter en tids bortovaro, gästat vår stad. Mannen har i sina yngre dagar varit slott-knekt vid Gripsholm, men blifvit från denna tjenst entledigad, till följd af hans utomordentliga kärlek till finkelnektarn. Sedan har har genomgått åtskilliga öden, samt suttit flera gånger inom lås och bom, för det han ej kunnat skilja på mitt och ditt. Han har ständigt fört en i allo oregelbunden lefnad. Sednast har han skaffat sig ett s. k. tittskåp, som han visar de skådelystna, mot en liten afgift, hvarförutan han med denna olofliga industri förenar den, att sälja visor. Till påskhelgen drog honom hans längtan hit: han ville ännu en gång återse den gamla kära tummelplatsen för hans många bedrifter. Men, antingen han nu verkligen är, eller blott lditsar vara galen — alltnog: han uppträdde här på ett sätt, som var störande för den allmänna friden. Med sitt titteskåp på ryggen inträdde han äfven i kyrkan, störande andakten under flera gudstjenster, och blef följaktligen af kyrkobetjeningen utkörd många andra hans dumheter att förtiga. Dock — för att rätt illustrera och i de samtidas minne inskärpa sin sista härvafo, har sam: me man — Flodin är hans namn — uppträd som författare, i det han från trycket ut gifvit sin lefvernesbeskrifning, som säljes iö 25 öre ex., och skall vara al honom sjelf för fattad. Hur mycket deri, som är sannt, lemns vi derhän; dock hur apokryfiskt än innehålle är, så vittnar dock språkets behandling för dei sägnen, som går bland de äldre här, att karlei skall i sin ungdom hafva studerat, men blifvit såsom många tusende före honom, af verlds bullrets svallande vågor ryckt från det rätta: stig och neddragen i djupet.