Dagens Nyheter – 29 april 1868, sida 2

chacht Nösselt, Jensen, Hillert Schlosser Jor, an, S. Petersen, Schiller, Lamartine m. fl. De: venska utgifvarne hafva hufvudsakligen haft estyret att välja och bearbeta ur utmärkta kriftställares arbeten; och vi tro det kunna ägas att do gjort begge delarne på ett förjenstfulit sätt. Arbetet, på hr J. Beckmans förlag, säljes för let ovanligt låga priset af.2 rdr. Album för Jägare och Jagtvänner utgilvet af Th. Hahr. Andra häftet. P. 3. Eklunds förlag. Pris I rdr 75 öre. Vi göra oss ett nöje att ånyo fästa våra läsares uppmärksamhet på detta i sitt slag ganska förtjenstfulla verk. Det andra häftet af detsamma, hvilket vi nu gå att anmäla, inuehåller, i likhet med det första, tvenne i färgtryck utförda planscher samt åtföljes dessutom af ett ark text. Af dessa planscher framställer den ena Lodjuret, den andra Rådjuret och texten afhandlar Björnens naturalhistoria, jagt och fångst m. m. Å den förra planschen ser man en bergig trakt i norra Sverge, der skogssköflingen framgått och blott lemnat qvar här och hvar några masiga granar och tallar till ett nödtorftigt bränsle åt den fåtaliga, fattiga befolkningen. Sedah skogen försvunnit hafva odjuren tagit sin tilllyktsort bland bergens otillgängliga klyftor, och de göra nu derifrån emellanåt små röfvartåg till betesmarkerna och busktrakterna för att bemägtiga sig dessas fredliga innebyggare. Vi se på den snöbetäckta bergssluttningen tvenne lodjur, förmodligen makar. Deras utseende förråder en nära slägtskap med katten och de röra sig likasom han, smygande och försåtligt. Den ena, hannen, har redan bemägtigat sig ett byte, en liten harpalt, och den andra, honan, tittar illmarigt öfver den branta bergväggen efter ett dylikt rof, men vågar sig icke nedidjupet. Allt detta skulle vi ansett vara återgifvet sannt och naturtroget, om icke den stackars haren, trots sina långa öron, såge så grisaktig ut, och om icke loarsas färgdrägt vore så oren och häntydde på en mindre vanlig race. Den sednare planschen framställer ett vackert landskap i någon af våra sydligare provinser. Det är en af dessa stilla sommaraftnar, då allting i naturen andas frid och glädje och då en vederqvickande svalka efterträder den varma, qvalmiga dagen. Solen har nyss gått ned, och aftonrodnaden kastar ett egendomligt, guldrödt skimmer öfver den gräsrika, yppiga ängen, då de ståtliga rådjuren, nordens gaseller, lemna sina dagtillhåll i det inre af bokskogen, för att under nattens stillhet beta på det närbelägna fältet och släcka sin törst vid den lilla insjöns stränder. Vi finna dem nu vid skogsranden, lifliga och muntra, men försigtiga och lyssnande, ty äfven de hafva sina fiender. Den gamle bocken spetsar sina öron, vädrar och spanar, geten står lugn och betraktar alla hans rörelser, men den unga kalfven deremot, som ännu är oerfaren, han kommer i väldiga språng öfver det låga stängsel, som omger skogen. En täckare tafla och som mera sannt för oss visar de föremål, den är afsedd att framställa, torde mau svårligen finna. Det synes tydligt att konstnären. äfven är jägare och att han derjemte haft ett öppet öga för det sköna och karakteristiska i djurens lif. Vilja vi nä lemna konstnären och göra bekantskap men författaren, så finna vi, att den sednare för sin penna nära nog lika bra, som den förra sin pensel. De tu äro också ett, och derföre hafva äfven teckningen och målningen lemnat oss en helgjuten, harmonisk bild af naturföremålen. Författaren har börjat sitt verk med skildringen af den raggiga nalle, som i nordens skogar, dit han, undanträngd af sin enda fruktade fiende menniskan, tillbringar sina dagar i en föga afundsvärd enslighet. I några korta drag har förtattaren gjort oss bekanta med björnens utseende, egenskaper och lefnadssätt, sagt oss huru en dödad björn kan användas, samt omtalat för oss huru han på det ändamålsensligaste sätt bör jagas och fångas. Till sist relaterar författaren några jagtäfventyr, som behjertade män upplefvat under sina strider med denna skogarnes buse. Alt är hållet i enlättfattlig och vårdad stil samt med den sakkännedom, att, enligt vår öfvertygelse, både vetenskapsmannen och jägaren deraf bör finna sig tillfredsställda. Några anmärkningar kunna visserligen göras mot ett och annat, såsom t. ex. då författaren påstår, att intet annat däggdjur relativt föder så små ungar som björnen; att björnen har ett fettoch ett späcklager; att han blott i följd af en egendomlig vana suger sina ramar; att v. Middendorf varit den som utredt, att blott ett enda slags landtbjörn finnes i norden 0. 3. v., men dessa små zoologiska blunders uppvägas så betydligt af arbetets förtjenster, att de knappast förtjenat att anmärkas.