Dagens Nyheter – 27 april 1868, sida 1

mot ett bruk inom tidningspressen, som Afton bladet sjelf infört och under snart 40 år skafia ,häfd: bruket att då notiser aftryckas ur andr j tidningar icke anföra namnet på det blad, hvaru notiserna äro hemtade. Sedan dess har det ofta omtalta stadgande varit af pressen betraktadt på samma sätt son vissa sekelgamia skråförfattningar, dem någor böteshungrig stadsfiskal händelsevis hittat i er gammal lagsamling och sökt göra gällande, under allmänt ogillande. Pressen har funnit att den tidning som bemödar sig att skaffa nyheter i första hand blir känd och berömd för detta, äfven om kollegerna aldrig så mycket trycka af bans notiser utan att anföra källan. Öch hvad Aftonbladet vidkommer, icke kan det åtminstone lida af att dess originalnotiser tryckas af utan källans citerande, ty dessa notiser äro så få. Dess notisafdelning består till det aldramesta afaftryck ur andra tidningar, spalt efter spalt, och att det nu sedan någon tid citerar källan för en liten del af dessa ur andra blad hemtade notiser skulle verkligen kunna tagas för bevis på en afsigt att lysa med låuta fjädrar, i det att de icke med citering försedda notiserna sålunda få utseende af originalmeddelanden, om man icke visste att Aftonbladet i själ och hjerta är ett ärligt och hederligt biad. Det är just derföre vi bemöta Aftonbladets artikel föri fredags med ett svar. Vi ha ock velat visa Aftonbladet att, fastän vi låta medlemmarne af den från salig Cederborghs tid bekanta familjen Lynmmell grassera obehindradt mot oss i skandaltidningarne, så följer deraf icke att vi ämna låta den utan upptuktelse uppenbara sig i blad som eger och förtjenar aktning. Men den dumdristige kriaskrifvaren vet icke, eller låtsar icke om, att det är den tidning, hvari han sjelf oförtjent fått äran skrifva, som först, mest och längst uraktlåtit att efterkomma tryckfribetsförordningens bud att källan skall citeras, utan han inbillar sig sjelf och ville inbilla andra att detta är någonting nytt inom pressen och att det nu skulle företrädesvis bedrifvas af någon tidning i hufyudataden, han säger icke hvilken; af en tidsbestämning att sluta menar han Dagens Nyheter, men af en. qvalifikatiops-bestämning att döma afser han: Stockholms Dagblad. Det är likgiltigt hvilketij dera bladet han menar; hufvudsaken är att visa huru absurdt det är af Aftonblads-elementaristen att vänta, det ett publicistmöte skulle kunna bringas tillsammans, som sknlle vara! hugadt att genom moralisk påtryckning stäfja detta oskick. i Det var, som sagdt, Aftonbladet — Aftonbladet före 1850 — som införde hvad Aftonbladet i våra dagar, efter att sjelf efter 1850 ha intill den närmaste tiden fortsatt dermed, kallar oskicket, att aftrycka notiser ur andra blad utan att i allmänhet anföra källan, fastän tryckfrihetsförordningen bjuder att så skall ske. Exemplet följdes snart af Dagligt Allehanda, Dagbladet, m. fl. Orsaken härtill var den att man inom pressen kom till den insigten, att den läsande publiker icke det ringaste ger akt på anföranden af källor. Det man har läst i Aftonbladet, det håller man Aftonbladet räkning för; hvad man inhemtat af Dagligt Allehanda, det tackar man Dagligt Allehanda för, om det ock har stått två gånger i den ena eller andra af dessa tidningar angifvet att den eller den notisen är hemtad ur P. T. eller 8. D. — antydningar, hvilka af de laggrannaste ansetts tillräckliga, men hvilka publiken icko märker eller åtminstone icke lägger på minnet. Sedan detta var af alla erfarne tidningsutgifvare insedt, föll tryckfribetslagens ofvan omtalta stadgande hos dem, med ett eller ett par undantag, i sådan vanhäfd, genom tyst öfverenskommelse, att när undantagsvis den officiella tidningen för 13—20 år sedan började, liksom nu Aftonbladselementaristen, begära en moralisk påtryckning för att blifva citerad som källa, så väckte det endast löje inom pressen — och detta erkannerligen från Aftonbladets sida.