Dagens Nyheter – 25 april 1868, sida 2

Små bref från Stockholm. Har ni hört historien om gubben och gumman, som skulle hålla bröllop åt sin dotter? — Nu måste vi ha det riktigt fint — sade gumman; — hon är ju vårt enda barn. — Ja visst; men hvad ska vi ha till kalaset? — Kött först och främst, naturligtvis; kött af bästa sort. — Kött, godt! — yttrade gubben. — Det åtager jag mig att skaffa hem till huset. Gubben gick till slagtaren. — Jag vill köpa kött, kött af bästa sorten till dotter mins bröllop — sade han till slagtaren; — finns här några riktigt fina, feta bitar ? — Både fint och fett — svarade slagtaren, torkande sitt flottiga ansigte. — Här är t. ex. ett stycke, som sjelfva kungens köksmästare skulle mysa på mun åt. Se bara! — Jaså; ja. Men finns det ej något som är bättre ? — Det var mig en läckergom, tänkte slagtaren. — Åhjo, möjligtvis. Här är ett stycke aflagdt för grefvinnan P:s räkning; det är ackurat som skirt fett — ja, så fint är det! — Aha, — tänkte gubben — skirt fett måtte vara något bätte än kött. — Hör på, min bästa herre — sade han — här finns väl inte att få köpa skirt fett? — 0, jo bevars, och det som är fint och delikat ändå. — Verkligen! Och det är af bästa sort? — Den allra bästa. Det är nästan som olja. . . — Åhå, olja är då bestämdt någonting ännu finare — tänkte gubben och vände sig åt dörren. — Ja, farväl, min bäste herre, sade han, — jag skall låta höra af mig. Han gick till kryddkrämaren. — Har ni någon riktigt fin olja att sälja här? — frågade gubben. — Olja? Ja bevars; äkta dubbelraffinerad, försäkrade kryddkrämaren. — Allrabästa sorten i hela staden! — Jag är kinkig, skall jag säga, mycket kinkig och vill ha någonting utomordentligt. — På min heder — sade köpmannen och antog en trovärdig min — på min heder är icke min olja så fin och klar, som det renaste vatten ; se sjelf! — Vatten, hä? skrek gubben. — Det måtte således vara det finaste af alltsammans, tänkte han och tog sin hatt. — Tack för underrättelsen; jag skall snart komma igen. Och gubben och gumman höllo bröllop åt sin dotter, det var det finaste bröllop man hade hört talas om, gästerna bjödos på det friskaste och renaste vatten, ingentiag annat, men de trodde gubbens försäkringar, att det ändå bestämdt måste vara någonting riktigt fin-fint. Ja, det var en makalös traktering. Om ni ej hört den historien förr, så har ni säkerligen i dessa dagar förnummit någonting liknande, nemligen alltsedan professor Almen i Upsala gjorde mordförsöket mot baron, Justus von Liebigs kött-extrakt, och tidningen Upsalaostenströdde salt i såret. Det Liebigska kött-extraktet kom som från höjden, det slog ned bland Oss i detta brödnödens och nödbrödets år, liksom fordom manna i öknen; man fästade sitt hopp dervid och troddeatt bekymrens dagar nu för alltid voro förbi på jorden. Fruarne ordentligt jublade. Det var så obeskrifligen beqvämt, att blott taga en knifsudd extrakt och låta det upplösas i ett visst qvantum vatten, för att få den delikataste buljong färdig! Nu behöfde man ej längre vara i förlägenhet om hvad man skulle ta till, man behöfde öfver hufvud taget ej vidare ha några matbekymmer alls, och det var då, i och för sig, en välsignad sak, redan det; man skulle ej längre behöfva se sin herre och mans sura 1niner öfver de stora hushållsutgifterna, det herrliga extraktet möjliggjorde ju en nästan otrolig besparing — 5 öre portionen för den deliciösaste buljong, utan tillagningsbesvär och mwuågon omtanka! — det kunde ju kallas att föra ett riktigt godtköpslif. Med ett ord, belåtenheten var allmän, månget mörkt moln försvann från mån