Dagens Nyheter – 24 april 1868, sida 3

Amerikanske flodångaren MVagnolias undergång. ttiotre menniskor omkonmma. För några år sedan slogs hela England med fasa vid underrättelsen om en sammanstötning mellan tvenne ångbåtar på Michigan-sjön i Norra Amerika, om bord på hvilka funnos flera mera allmänt kända engelsmän, hvilka gingo en bråd död tillmötes och funno sin våta graf i den stora insjöns djup. En annan af dessa förfärliga ångbåtsolyckor har nu åter inträffat — och en, hvars detaljer äro hårresande. Det var vid middagstiden den 19 sistlidre mars, som den ståtlige bjulångaren Magnolia lemnade sin landningsbrygga nedanför Walnutgatan i Cincinnati för att afgå till Maysville. Hennes last var betydlig och hennes passagerarelistor upptogo namnen på omkring 100 persover; dessutom förde hon en besättning på närmare 40 personer — således tillsammans 140 själar om bord. Det var en herrlig dag och en stor del af passagerarne var på däck, och många voro de näsdukar hvilka då kolossen ångade upp för floden (Ohio) af de qvarvararde vännerna på stranden svängdes till afsked åt de bortfarande, och ingen anade väl den qvalfulla död, som förestod en stor del af dessa innan ännu dagen gått till ända. Ångaren kommenderades af kapten J. H. Prather. — Magnola var en tre-vecko-båt mellan Cincinnati och Maysville och hon var ytterst populär. — Den olycka, som gjorde slut på den stolta och omtyckta ångaren, och som beredde undergång åt större delen af dess dyrbara laddning af menniskor och gods, inträffade nästan midtemot staden California, omkring 2 svenska mil ofvanför Cincinnati. Såsom det ofta brukade hända, hade Magnolia inga passagerare att aflemna i California, och lade följaktligen icke till der. Sedan hon drejat bi en stund, ångade hon vidare; de på öfra däcket samlade passagerarne viftade med sina näsdukar ett gladt farväl åt de på stranden församlade skådelystne. Några ögonblick derefter inträffade en förfärlig explosion — ånvgpannan hade sprungit — och Magnolia med hela sin dyrbara laddring var ett vrak — en skådeplats för förstörelse, jemmer och elände. Ingen vet orsaken till explosionen, men de som voro i grannskapet säga, att hela den för ut varande delen af ångarens öfverbyggnao (de amerikanske flodångbåtarne äro, såsom bekant, flera våningar höga) splittrades i spillror. Kapten J. B. Purcell råkade händelsevis att i en liten båt vara ute på floden och han var den förste, som kom till räddning. Han beskrifver scenen såsom i högsta grad förfärlig — fruar skrikande på hjelp till sina männer och barn, af instinkt sökande sin räddning genom att hänga sig fast vid sina mödrar, De, som genom explosionen icke dödats och slungats öfverbord, samlade sig vid relingen längs akterut; men vraket hade fattat eld och lågorna spredo sig med förfärande hastighet, och desse olycklige hade intet annat val öfrigt, än att antingen hoppa ned i det kalla vattnet eller att låta sig förtäras af lågorna. De flesta af dem kastade sig besinningslöst i floden; och, som kapten Purcell sade, de som kunde simma stannade qvar ombord och brändes lefvande och de som icke kunde simma hoppade öfver bord. Explosionen ivträffade just som första middagsbordet hade blifvit afröjdt och under det man som bäst höll på att ordna det andra. De flesta af de manliga passagerarne, hvilka hade intagit sin middag vid första bordet, stodo på fördäck och med dem var ett betydligt antal damer. Alla dessa, på ett eller ett par undantag nära, gingo förlorade. De som voro akterut och icke upptogos af båtar, antingen drunkrade, såsom otvan är sagdt, i följd af att de hoppade öfver bord, eller funno de sin död