Dagens Nyheter – 23 april 1868, sida 2

men i betraktande af att han icke borde låta ett tillfälle till ett angenämt äfventyr gå sig ur bänderra, beslöt ban snart antaga den artiga inbjudningen och satte sig upp i åkdonet. — Jag vill slå vad om att ni finner mitt djerfva havdlingssätt högst besynnerligt, skyndade damen att säga. Ni känner mig icke, ni har aldrig sett mig förr; och jag... jag kallar er vid ert rama och vödgar er att stiga upp i min vagn. — Ja, jag tror verkligen, stammade baronen allt mer och mer förvånad, att jag aldrig haft den äran... — Ni har rätt, min herre. För er är jag fullkomligt obekant, ehuru å andra sidan jag under en längre tid sökt er... — Huru?... Har nt sökt mig? — Ja, herr baron, yttrade hämnarinnan, i en en helt annan ton än den, hvari hon först tilltalat honom, om pi behagar höra mig några minuter, skall ni snart finna att jag känner er mycket vil. Damen med svarta handsken vände sig härefter till sin följeslagare — det var major Arleff — och sade honom några ord på ett språk, som för baronen var obegripligt. Genast gaf denne ett tecken åt kusken att stanna; hvarefter han steg ur åkdonet, och baronen, hvilkens förundran blef allt större, inbjöds att taga plats vid damens sida. Hon fortfor, sedan ekipaget åter blifvit satt i gång: — Ja, baron, jag skall bevisa att jag känner er genom att berätta 1ågra händelser ur ert förflutna lif. oo— Hål! utbrast baronen med en viss oro. Och under fortsättningen at samtalet, som vi icke anse nödigt att fullständigt referera, un derrättade Damen med svarta handsken den bestörte herr de Mort-Dieu, att hon visste icke