Dagens Nyheter – 22 april 1868, sida 3

upp brefvet; och om vi äro ense om att döda menniskor icke kunna gå igen, så må vi icke heller förneka att uppbrända bref omöjligen kunna vidare finnas till, om icke i form af aska. S — Det kan så tyckas; men brefvet finns emellertid, det är ett factum. — Ni behagar skämta, min herre. Majoren öppnade ånyo sin plånbok och framtog ett gulnadt bref, som han höll under markisens ögon. Denne uppgaf ett rop af häpnad. Det var tydligen samma bref, som han hade läst och uppbrännt samma dag. Han slog sig för pannan och utropade i en ton af fruktan och vrede. — 0! detta är besynnerligt!... Jag tror nästan, att jag blir tokig... — Min käre markis, återtog baronen, vi skola förklara allt för er, om ni blott ger oss tid dertill. — Nå så förklara er då... men, tillade han, i det han mätte dem båda med blicken, varen på er vakt, mina herrar... jag vill döda er begge två. Majoren gjorde en axelryckning. — Markis, återtog herr de Mort-Dieu, Blidah fordrade femhundratusen francs af er endast derföre att vi voro öfvertygade om att ni icke skulle kunna skaffa denna summa, utan att anförtro er åt er maka. — Ahl! ni ha trott... — Blidah . blef förvånad, när ni sade henne att ni hade femhundratusen francs att ställa till hennes förfogande. Hon omtalade saken för 035, hennes rådgifvare, och som vi hade en skicklig härmare af stilar att tillgå, gaf vi er en kopia af öfverstens bref, i stället för originalet. — Nåväl, sade Emanuel, lemna mig detta, och tag mina femhundratusen. franes. — Nej, svarade majoren. — Hvarföre?